En rätt sugig dag fick en fin avslutning.
Igår, på väg hem från Växjö, tog jag en liten omväg via sjön Rottnen för att besöka en av Växjö kommuns fem tysta områden. Där ställde jag bilen och gick ner till sjön en stund. Jag fällde ner cabben och tog av en skärm från baksätet, vars funktion jag inte känner till. Jag vet inte riktigt varför jag tog bort den, men det är mindre viktigt nu. I alla fall glömde jag att lägga in den i bilen efteråt, och idag kom jag på att den saknades och att måste ha lämnat den där. Ett tyst område innebär också per automatik att det är ett ställe där praktiskt taget inga människor vistas, vilket också innebär att det är svårt att hitta dit. Så jag har inga förhoppningar om att någon vänlig själ ska åka dit och lokalisera den där skärmen. Nu blir Gustaf säkert jätteglad när han och Frida kommer hem från USA och jag berättar att jag tagit hand om deras bil på ett mindre än utmärkt sätt.
Så jag får köpa en ny, antar jag. Detta i kombination med att jag var på dåligt humör och att jag hade noll koll på när kvällens fest på Ribban skulle börja (jag trodde 19 när det i själva verket var 17, vilket innebär att jag alltså kom två timmar för sent), plus att jag hade riktigt ont i ryggen, gjorde att dagen kändes jävligt sugig. Tack vare en trevlig kväll med solnedgång på T-bryggan, gjorde att jag trots allt är på hyfsat bra humör nu.
Får se vad som händer i helgen. Kanske blir det dubbla besök, kanske blir det inget alls. Det enda som är säkert är att jag måste lägga mig nu.
fredag 29 juni 2012
måndag 25 juni 2012
What can I say... Praha, Prag, Prague
Det spelar ingen roll vilket årstid det är, vilken tid på dygnet, vilket väder, vilken sinnesstämning man är i... den här staden är så mäktig, vacker, lugnande, sprudlande och magisk.
Vi bor precis på gränsen mellan Vinohrady och Nové Město, på väg uppför en långsamt sluttande kulle som utgör de större delarna av södra centrala Prag. Några kvarter bort åt öster ligger Náměstí Míru (Fredstorget) med sin fina kyrka, där man kan sitta på bänkar eller i gräset och se spårvagnarna köra förbi. Åt nordväst har vi Riegrovy Sady, en stor park på en ännu högre kulle med utsikt över så gott som hela staden. Helmysigt. Norrut och västerut sluttar gatorna neråt mot floden Vltava (Moldau) och Nya stan (som förresten började byggas på 1300-talet och som följaktligen inte är så värst ny). Söderut och runtomkring lite överallt breder kvarter efter kvarter ut sig med byggnader i fantastisk arkitektur. I varje kvarter finns någon eller några hus som skulle kunna vara ett borgmästarresidens i vilken stad som helst i Sverige. Färgerna går ofta i pastell och i kombination med alla träd som kantar gatorna skapas något alldeles speciellt, minst sagt.
Det kan bara inte finnas någon vackrare stad.
Bara detta hade räckt - Vinohrady och Nya stan. Men så finns ju Gamla stan med alla sina vindlande gränder. Det kryllar av turister på det stora torget och på gatorna däromkring, speciellt ner mot floden. Det är fint där också, men allra bäst är områdena precis öster och nordöst om Tynkyrkan. Ett par gathörn senare är allt tyst, gatstenarna ligger kvar sedan 1000 år tillbaka och det är stundtals omöjligt att se några tecken på att vi befinner oss på 2000-talet eller något av de senaste två-tre århundradena för den delen.
Så tar man spårvagn 22 upp längs serpentinvägen till Pragborgen. Där hittar man en egen stadsdel som är helt inringad av murar av olika slag. Därinne tornar bland annat Vituskatedralen upp sig, och efter 280 trappsteg har man en grym utsikt över staden. Väl nere på marken igen kan man strosa genom Paradisträdgårdarna nedanför murarna för att sedan ta de långa trapporna ner genom Malá Strana (Lillsidan) och dess karaktäristiska pyttesmå hus med orangea tak. En mängd mysiga gränder finns att tillgå och som i resten av staden kryllar det av genuina restauranger, butiker och pubar.
Kanske njuter man av utsikten från slottet Vyšehrad eller Letenské Sady, kanske strosar man genom den gamla judiska stadsdelen, kanske besöker man en av världens pubtätaste distrikt eller kanske sätter man sig i en park som är stängd för allmänheten på söndagar, trots att det råkar vara söndag. (Där fick jag vara i fred, och jag fattade inte varför förrän i efterhand när jag såg skylten.) Men vad man än gör är Prag ett underverk och en plats som känns ändå in i maggropen. Det är den känslan jag hade för Malmö innan jag flyttade dit, men gånger hundra. Kanske skulle jag flytta hit någon gång, eller åka hit en hel sommar eller något. Jag får helt enkelt inte nog av Prag - det är ren kärlek.
Vi bor precis på gränsen mellan Vinohrady och Nové Město, på väg uppför en långsamt sluttande kulle som utgör de större delarna av södra centrala Prag. Några kvarter bort åt öster ligger Náměstí Míru (Fredstorget) med sin fina kyrka, där man kan sitta på bänkar eller i gräset och se spårvagnarna köra förbi. Åt nordväst har vi Riegrovy Sady, en stor park på en ännu högre kulle med utsikt över så gott som hela staden. Helmysigt. Norrut och västerut sluttar gatorna neråt mot floden Vltava (Moldau) och Nya stan (som förresten började byggas på 1300-talet och som följaktligen inte är så värst ny). Söderut och runtomkring lite överallt breder kvarter efter kvarter ut sig med byggnader i fantastisk arkitektur. I varje kvarter finns någon eller några hus som skulle kunna vara ett borgmästarresidens i vilken stad som helst i Sverige. Färgerna går ofta i pastell och i kombination med alla träd som kantar gatorna skapas något alldeles speciellt, minst sagt.
Det kan bara inte finnas någon vackrare stad.
Bara detta hade räckt - Vinohrady och Nya stan. Men så finns ju Gamla stan med alla sina vindlande gränder. Det kryllar av turister på det stora torget och på gatorna däromkring, speciellt ner mot floden. Det är fint där också, men allra bäst är områdena precis öster och nordöst om Tynkyrkan. Ett par gathörn senare är allt tyst, gatstenarna ligger kvar sedan 1000 år tillbaka och det är stundtals omöjligt att se några tecken på att vi befinner oss på 2000-talet eller något av de senaste två-tre århundradena för den delen.
Så tar man spårvagn 22 upp längs serpentinvägen till Pragborgen. Där hittar man en egen stadsdel som är helt inringad av murar av olika slag. Därinne tornar bland annat Vituskatedralen upp sig, och efter 280 trappsteg har man en grym utsikt över staden. Väl nere på marken igen kan man strosa genom Paradisträdgårdarna nedanför murarna för att sedan ta de långa trapporna ner genom Malá Strana (Lillsidan) och dess karaktäristiska pyttesmå hus med orangea tak. En mängd mysiga gränder finns att tillgå och som i resten av staden kryllar det av genuina restauranger, butiker och pubar.
Kanske njuter man av utsikten från slottet Vyšehrad eller Letenské Sady, kanske strosar man genom den gamla judiska stadsdelen, kanske besöker man en av världens pubtätaste distrikt eller kanske sätter man sig i en park som är stängd för allmänheten på söndagar, trots att det råkar vara söndag. (Där fick jag vara i fred, och jag fattade inte varför förrän i efterhand när jag såg skylten.) Men vad man än gör är Prag ett underverk och en plats som känns ändå in i maggropen. Det är den känslan jag hade för Malmö innan jag flyttade dit, men gånger hundra. Kanske skulle jag flytta hit någon gång, eller åka hit en hel sommar eller något. Jag får helt enkelt inte nog av Prag - det är ren kärlek.
tisdag 19 juni 2012
It's a wonderful world
"It's a wonderful world, Hobbes, old friend... let's go explore!"
Något åt det hållet ska det vara. Och nu är det läsårets sista dag - om nio timmar springer jag rakt ut i ett sju veckor långt sommarlov som börjar med Prag-resa nummer sju (om jag nu inte blir mer sjuk än jag redan är) och som fortsätter med diverse skåneäventyr med mera.
Som bäddat för eskapader och oskrivna blad.
M. Ward – The First Time I Ran Away
Något åt det hållet ska det vara. Och nu är det läsårets sista dag - om nio timmar springer jag rakt ut i ett sju veckor långt sommarlov som börjar med Prag-resa nummer sju (om jag nu inte blir mer sjuk än jag redan är) och som fortsätter med diverse skåneäventyr med mera.
Som bäddat för eskapader och oskrivna blad.
M. Ward – The First Time I Ran Away
torsdag 24 maj 2012
En dag
Har haft en riktigt fantastisk dag. Tog tåget till växjö för lillestadskolans dag. Folk var så glada att se mig - elever, föräldrar, gamla kolleger. Blev så himla glad. Satt vid sjön med Linda i kvällssolen och Växjö var nästan lite för fint för mitt eget bästa. Och så fick jag träffa Lisa på stationen precis innan tåget gick tillbaka. Plus att de fyra timmarna på tåget var smått fantastiska.
Somnar med nån märklig blandning av lycka och vemod.
Somnar med nån märklig blandning av lycka och vemod.
tisdag 22 maj 2012
In trutina
In trutina mentis dubia
fluctuant contraria
lascivus amor et pudicitia.
Sed eligo quod video,
collum iugo prebeo:
ad iugum tamen suave transeo.
Nej, jag kan knappt ett ord latin, men ett antal försök att översätta denna text har fått mig att förstå att den också kan översättas på ett antal olika sätt. Andemeningen är dock alltid densamma: en person (i detta fall en ung kvinna) sjunger om att hon vacklar mellan åtrå och blyghet men att hon väljer vad hon själv ser. Hon böjer sig för oket och accepterar dess plågsamt underbara börda. Något åt det hållet. The sweetest pain, med andra ord.
Och det kan liksom inte uttryckas bättre än så. Har alltid tyckt så och är ganska övertygad om att jag alltid kommer att göra det.
fluctuant contraria
lascivus amor et pudicitia.
Sed eligo quod video,
collum iugo prebeo:
ad iugum tamen suave transeo.
Nej, jag kan knappt ett ord latin, men ett antal försök att översätta denna text har fått mig att förstå att den också kan översättas på ett antal olika sätt. Andemeningen är dock alltid densamma: en person (i detta fall en ung kvinna) sjunger om att hon vacklar mellan åtrå och blyghet men att hon väljer vad hon själv ser. Hon böjer sig för oket och accepterar dess plågsamt underbara börda. Något åt det hållet. The sweetest pain, med andra ord.
Och det kan liksom inte uttryckas bättre än så. Har alltid tyckt så och är ganska övertygad om att jag alltid kommer att göra det.
onsdag 16 maj 2012
Jag tror inte på Rödluvan heller
För ett antal år sedan lämnade jag Svenska Kyrkan. Min naiva kristna tro från uppväxten hade komplett slagits i spillror när jag inte bara började tänka mer självständigt utan också började läsa religionsvetenskap på universitetet. Det framgick utan minsta tvivel att all religion inte bara var opium för folket utan också orsak till en skrämmande stor andel av alla konflikter och allt annat skit som pågår i världen.
Jag har inget emot att man söker sig till en religion för att finna trygghet och gemenskap, ofta i svåra tider. Och om folk vill tro att en snickare helt plötsligt gick på vatten och förvandlade vatten till vin, eller att en icke läs- och skrivkunnig arabisk ensamvarg fick oväntat besök av Gud i en grotta och vips så var en helig bok nedtecknad... så fine with me! Det är inte mitt problem att folk vägrar att tänka logiskt.
Men när mina skattepengar går till att den svenska staten ska betala ut bidrag till svenska trossamfund som uppmanar sina medlemmar att bryta mot den svenska lagstiftningen... då jävlar ser jag rött. Ge mig EN anledning till att detta är rätt!
Med dagens svenska medieklimat är väl detta blogginlägg ett klockrent bevis för att jag är rasist och att jag röstar på Sverigedemokraterna. Och det är ännu en grej som gör mig sjukt upprörd. Sen när har man inte rätt att peka på saker i samhället som man tycker är fucked up? Jag tycker inte muslimska ledare ska råda sina kvinnliga undersåtar att acceptera månggifte och misshandel. Jag tycker islam är en till stor del riktigt knäpp religion. Jag tycker att kristendom, judendom, hinduism... etc... är riktigt knäppa religioner. Gör det mig till främlingsfientlig?
Läs mer (angående kvällens Uppdrag granskning):
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/dubbelmoralen-i-mosken http://svt.se/ug/muslimska-ledare-uppmanar-kvinnor-till-underkastelse http://www.sydsvenskan.se/sverige/6-av-10-gav-lagstridiga-rad
Jag har inget emot att man söker sig till en religion för att finna trygghet och gemenskap, ofta i svåra tider. Och om folk vill tro att en snickare helt plötsligt gick på vatten och förvandlade vatten till vin, eller att en icke läs- och skrivkunnig arabisk ensamvarg fick oväntat besök av Gud i en grotta och vips så var en helig bok nedtecknad... så fine with me! Det är inte mitt problem att folk vägrar att tänka logiskt.
Men när mina skattepengar går till att den svenska staten ska betala ut bidrag till svenska trossamfund som uppmanar sina medlemmar att bryta mot den svenska lagstiftningen... då jävlar ser jag rött. Ge mig EN anledning till att detta är rätt!
Med dagens svenska medieklimat är väl detta blogginlägg ett klockrent bevis för att jag är rasist och att jag röstar på Sverigedemokraterna. Och det är ännu en grej som gör mig sjukt upprörd. Sen när har man inte rätt att peka på saker i samhället som man tycker är fucked up? Jag tycker inte muslimska ledare ska råda sina kvinnliga undersåtar att acceptera månggifte och misshandel. Jag tycker islam är en till stor del riktigt knäpp religion. Jag tycker att kristendom, judendom, hinduism... etc... är riktigt knäppa religioner. Gör det mig till främlingsfientlig?
Läs mer (angående kvällens Uppdrag granskning):
http://www.dn.se/ledare/huvudledare/dubbelmoralen-i-mosken http://svt.se/ug/muslimska-ledare-uppmanar-kvinnor-till-underkastelse http://www.sydsvenskan.se/sverige/6-av-10-gav-lagstridiga-rad
onsdag 2 maj 2012
Alltid är det nåt
Nu är det dags för ett missnöjesinlägg, så sluta läsa om du inte är intresserad av sånt.
Alla jävla kostnader!
Jag skulle vilja att det bara kunde få gå en månad utan en massa oväntade utgifter. Förra veckan gick mina glasögon sönder - jag har ingen aning om hur det gick till, de låg i fodralet och så en dag var de sönder - och det är just sådana grejer som är de mest irriterande. Jag har inte orkat lämna in dem ännu. Idag ska jag till IKEA för att jag måste handla en massa växter till min balkong eftersom alla utom en har dött under vintern, trots att tre av dem borde ha överlevt. Och man kan inte ha en så trevlig balkong som min utan att den lever upp till åtminstone en del av sitt potential.
Så var det pianot. Jag köpte det i somras och fick det stämt direkt eftersom det lät för jävligt efter flytten. Stämmaren sa att det helst skulle stämmas om inom några månader men jag trodde mest det var för att han ville tjäna mer pengar. Nu har jag dock märkt att det låter riktigt illa igen - det är främst ostämt men några tangenter fastnar ibland i det nedtryckta läget och det funkar ju inte. Så det blir omstämning nästa vecka och det är inte gratis om man säger så.
Som den lilla extra gräddklicken på tårtan fastnade sladden till mina hörlurar (som jag älskar) i ett trappräcke i morse när jag skulle cykla till jobbet och var stressad. De dog och nu har jag fått beställa nya.
Och allt detta medan jag har ett jobb som är kraftigt underbetalt. Do the math. Jag klarar mig men det lär inte bli några utsvävningar den närmaste månaden åtminstone.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)