För några veckor sedan såg jag den senaste Studio Ghibli-filmen When Marnie was there. Tror den kommer att heta När Marnie var där när den har svensk premiär om några veckor. Det är en bitterljuv historia om en flicka - Anna - som alltid har känt sig utanför, ensam, udda. Under en sommar (tror jag att det är) flyttar hon ut på landet till släktingar/vänner - jag har uppenbarligen glömt en del av handlingen - och där fortsätter hon känna samma känslor som tidigare. En dag får hon syn på ett vackert hus på andra sidan en sjö och bestämmer sig för att gå dit. Det ser öde ut men det lyser i ett av fönstren. Anna träffar och blir nära vän med den mystiska Marnie och hennes liv börjar långsamt förändras.
Filmen påminner om flera andra Ghibli-filmer, exempelvis Om du lyssnar noga, Only yesterday och Lånaren Arrietty. Vackra vyer, introverta och sökande huvudkaraktärer samt väldigt mycket längtan. Jag gillade verkligen Marnie och hoppas så klart att den får en Oscar i natt för bästa animerade film, även om jag blir lika glad om det blir Inside Out eller Anomalisa som får priset.
Det som detta inlägg ska handla om är dock egentligen inte filmen i sig utan vad som händer under sluttexterna. Då spelas filmens ledmotiv Fine on the outside av och med sångerskan Priscilla Ahn för första gången. En sång som har inneburit att jag för närvarande är helt mentalt instabil. Inte nog med att den på alla sätt är det perfekta soundtracket till filmen - den tilltalar mig på ett sätt som förvånar mig ganska mycket. Ahn har sagt att hon skrev låten redan 2005 men att hon aldrig vågade spela den för någon eftersom den är så personlig. Hon hade en ensam uppväxt och satt ofta och tittade på månen genom sitt fönster långt in på småtimmarna och funderade på sitt liv och om det fanns någon som skulle sakna henne om hon försvann. Det är precis detta sången handlar om, men den är samtidigt hoppfull eftersom sångens jag inte bara har lärt sig leva med ensamheten och funderingarna, utan vänt det till något positivt. Jag har läst hur många kommentarer som helst på nätet från personer som skriver saker i stil med "Jag är en man som aldrig tidigare har kommenterat ett klipp på Youtube eller ett blogginlägg, men jag måste göra ett undantag nu. Din sång träffade rakt in i mig på ett sätt som jag inte kunnat förutse." Personer i olika åldrar, av olika kön, med olika erfarenheter. Och jag är definitivt en av dem.
Helt plötsligt har minnen vällt över mig från min uppväxt, då jag ofta lämnade min högstadieskola på rasterna för att gå ner till havet och fundera över livet och ensamheten och jag vet inte allt. Hundratals dagboksanteckningar där jag skrev om de saker som tas upp i Fine on the outside. Inte "typ" det som tas upp, utan i princip *exakt*. För jag är ju drömmaren, ensamvargen, en som analyserar allting och kanske framför allt en som har lärt mig tycka om ensamheten och utanförskapet. Nu är jag inte ensam längre, nu är jag inte utanför. Men jag måste fly ut i skogen då och då för att kunna andas. Precis som Priscilla Ahn berättar att hon gjorde under sin uppväxt och som hon förmodligen fortfarande gör. Jag är en 39-årig man och hur jag än skulle försöka prata om detta med någon skulle det mest låta flummigt och säkerligen även lite pretentiöst... och som om jag söker uppmärksamhet eller kanske till och med medlidande. Det gör jag inte. Men i avsaknad av någon att på allvar relatera till just när det gäller detta känner jag att jag den här sången räcker väldigt långt, oavsett hur banal man kan tycka att texten är.
Så den går så klart på repeat här hemma just nu - i alla fall nästan. Jag klarar inte av att lyssna på den mer än ett par-tre gånger i taget, för det är så mycket minnen och tankar som kommer tillbaka från förr i tiden.
Här är den.
I never had that many friends growing up
So I learned to be okay with just me
Just me, just me, just me
And I'll be fine on the outside
I like to eat in school by myself anyway
So I'll just stay right here
Right here, right here, right here
And I'll be fine on the outside
And so I just sit in my room
After hours with the moon
And think of who knows my name
Would you cry if I died?
Would you remember my face?
So I left home
I packed up and I moved far away
From my past one day
And I laughed
I laughed, I laughed, I laughed
I sound fine on the outside
Sometimes I feel lost, sometimes I'm confused
Sometimes I find that I am not alright
And I cry, and I cry, and I cry
So I just sit in my room
After hours with the moon
And think of who knows my name
Would you cry if I died?
Would you remember my face?
