På räls

Kan man kalla det nostalgi när det mesta som dyker upp är tomhet, saknad och lättnad över att ens liv är så mycket bättre nu?

Första besöket i Växjö på över ett år. Förra gången följde några av mina gamla elever mig ner mot stan när jag skulle ta tåget hem; idag satt vi på Condeco och pratade. Så fina. Så stora. Jag vet inte ens riktigt vad det är som känns konstigt nu efteråt. De representerar något som är enbart fint och positivt med mitt gamla liv, men ändå kryper sig en liten ångest in mot mitt inre. 

Vad jag tror det egentligen står för är att jag inte vill tillbaka till någon enda del av mitt liv innan Malmö. Det finns så många svarta hål som jag aldrig, aldrig vill vara i närheten av igen. Jag trodde att jag hade ett jättebra liv i Växjö men jag är inte så säker längre. Jag vill bara tillbaka till Malmö. Till mina vänner där, min lägenhet, staden, jobbet. Till ett liv utan högkostnadskort på sjukhuset, utan krossade drömmar och öppna sår som aldrig verkade läkas, utan utomjordiska kolleger... och ja, faktiskt utan all mörk skog runt mig överallt. 

Men jo herregud, det är klart det var fint att träffa Calle och Anna, att ta en morgonpromenad runt Växjösjön och Trummen och att få träffa mina fina, fina gamla elever. Ändå finns det inget jag vill hellre än att komma tillbaka till Jonna, Bobby, Fredde, VLC, Anna, Ingela osv. De är människorna i mitt nuvarande så gott som bekymmersfria liv... som säkert inte kan vara för evigt men just nu är jag den där lyckliga idioten som jag aldrig har velat bli. Och det är nog så livet ska levas. 

Hemlig kärlek

Hatar att blogga på mobilen men kom på en sak och har inte med mig dator på tågluffen. 

Jag har genom mitt liv haft diverse hemliga kärleksförhållanden till olika sånger. Två exempel (av säkert hundratals) är "Ännu en dag" med Carola och "Upp på berget" med Robert Wells. Hemliga på det sätt att jag kan känna mig obekväm när jag får höra den musiken i andras närvaro - som om något ska avslöjas om mig som jag vill hålla för mig själv. Skulle kunna utveckla mycket mer men vi måste upp tidigt imorgon - tåg Zermatt-Milano väntar. 

Undrar om någon känner igen sig i den här märkliga (?) musikgrejen. 

I can do this

I New York var det betydligt varmare än det är här i Kraków. Skillnaden var att där hade vi en fungerande AC på rummet. Här ska det också vara så, men givetvis funkar det inte. Det är 26 grader varmt i lägenheten och trots att alla fönster är öppna hjälper det inte ett dugg eftersom de vetter mot en innergård där luften står helt stilla. Dessutom är det fortfarande riktigt varmt ute trots att klockan snart är ett. 

Har varit en snabbis nere i gamla stan och tagit en öl och imorgon ska vi få guidning av ett par couch surfers som sov his mig i Malmö förra året. Klibbig värme och inga svalkande fläktar förväntas. Jag är okapabel att njuta av någonting alls när jag är för varm. Just nu låter Zermatts kyla väldigt lockande men det är fem dagar i framtiden. 

Och nu ska jag lyckas sova i bäddsoffan. Lycka till. 

Som en bok

Jag bloggar verkligen alldeles för sällan. Eller också har Facebook nästan helt tagit över mitt bloggande. Det är lite illa oavsett, för möjligheten till dagboksskrivande på Facebook känns ganska begränsad... eller... ja. Facebook är ingen riktig blogg, punkt slut.

Men vad jag skulle komma till är att jag känner mig lättläst, på gränsen till patetisk. Jag bloggar tydligen så gott som enbart när jag bara måste få ur mig en massa saker, när hjärnan inte riktigt har tillräckligt med utrymme för allt. Så...

Jag stod på Malmö C för en kvart sedan och kände mig osedvanligt vilsen inför valet av musik på den tio minuter långa cykelfärden hem. Vad jag än tog fram kändes det för glatt, för sorgset, för starkt, för vemodigt, för pampigt eller precis vad som helst. Jag ville inte ha tystnad men jag ville inte ha något som väckte någon form av känslor överhuvudtaget. Till slut fick jag nöja med mig med ett par instrumentala grejer som bara fick ligga som en neutral ljudmatta: Deadmau5 - There might be coffee och Seahawks - Calling always.

Detta händer praktiskt taget aldrig. Men det är de där tillfällena då man har svämmat över med en massa saker en hel dag, och i efterhand behöver man då neutralisera. Liseberg en hel dag med världens underbaraste niondeklass har den här gången varit tändvätskan. Det är skolavslutning nästa onsdag och jag är i total förnekelse.

öööööööööööö

Bara tråkigaste jävla konferensen någonsin. 24 minuter kvar.

Vi maler först i en timme om sånt som borde kunna avhandlas på 10 minuter, och sedan... hmm... vad gör vi sedan... jag tror vi maler en timme till om något annat som skulle kunnat avhandlas på 10 minuter. Detta medan mina omdömen skriker efter att bli skrivna. Får riktigt starka vibbar av hur konferenserna brukade vara på mitt förra jobb.

22 minuter kvar.

Fortfarande 22.

22.

Hur jävla långsamt kan en minut gå?

21.

Sweet life

Det finns vissa tillfällen då Malmö är fullkomligt fantastiskt. I vanliga fall är den här staden det mesta jag kan önska men den här helgen har den snuddat vid nivåer som legender är gjorda av. Jag har suttit i en källare i ett före detta sjukhus och druckit öl med mina ytterst sympatiska kolleger, sjungit duetter på en balkong i Kirseberg, varit på stand-up på Southern Kitchen vid Slussen, druckit cider och sovit i en soffa i Slottsstaden, glidit runt på Emporia, varit på bio inne i stan och vandrat hem längs Nobelvägen från Möllan och Falsterboplan i den smällkalla söndagskvällen - det sista med ett stort fett leende på läpparna.

Love. Malmö.

Chet

Chet Bakers röst låter som:

* HONUNG
* En stilla julikväll på stranden
* Ett ljudlöst nattligt snöfall över staden
* Lugnande ord till någon som behöver stöd
* Ett varmt täcke när man, aningen kylslagen, kryper ner i sängen
* Någon som förskitigt pratar till någon han/hon älskar när natten är som mörkast