Edith Söderström - En hemlighet
en dröm ett minne som tovor i mitt hår
kan göra ont att reda ut dem men kittlar nånstans ändå
och ser du ljus över staden nu när dagen blir till natt
under betong och katedraler ristade vi in våra namn
och det allra mest förbjudna det som ingen annan vet
att vi delar med gudarna
en hemlighet
jag har inte glömt
minns oss på balkongen i förortskvällens ljus
omgivna av människor med plastglas och skratt emellan husen
och jag tänkte bara ett tecken nu en blick är allt som krävs
för att jag ska släppa allt och vi går iväg
iväg i drömmen om staden nu när natten blir till dag
och när vi ensamma på gatan gick hem till dig och jag
jag ville känna dig mot huden krypa alldeles intill
och viska det mest förbjudna det som ingen känner till (förutom vi)
jag har inte glömt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar