På andra sidan tornet
De ville riva det
Jag ville det också
Men nu är det det enda vi båda ser från våra fönster
Lika ömtåliga är vi
och även vår tid rinner ut
medan vi tassar runt livets märg
i stället för att hugga tag i den
och aldrig släppa
För vi vågar inte
Och vi vågar inte
mötas uppe vid tornet
och se ut över allt som kan bli vårt
Och du, du underbara främmande människa
så ömtålig, så stark
säger ord jag inte förstår men förstår
Löften från vindpinade hedar
där regnet skrattar i färg
Och jag...
något ofokuserad
något yr
något fundersam över vad som pågår,
om något ska börja
och om allt ska ta slut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar