Kvällstavla
En ytterst ljus blå färg
övergår i horisonten först i diffust vitt
därefter i en drömskt rosa nyans.
Och i bakgrunden
ett klart ljus från den redan insomnade solen…
Klockan är tjugo minuter över tio en kväll i juli
och jag vill att tiden ska stanna.
På tröskeln till hösten
Den mjuka sandstranden är tom nu
Det är mitt i augusti
men höstvindar känns i mitt hår och mitt ansikte
Kvällen närmar sig
och regnmolnen väntar bortom horisonten
Det är tyst
Ingen tystnad är som höstens
Snart ackompanjeras rasslandet i trädens löv
av gula och bruna löv som virvlar runt på marken
Människor drar sig tillbaka
stiger ner från tronen
viker sig för höstens makter
och beskådar snart de första höststormarna genom sina fönster
Höstens skönhet är makalös
Träden blir gula, röda, oranga och bruna
Tunga regndroppar faller från den grå himlen
Världen blir mer öde, mer verklig
och alla får en chans att vakna upp från sommarens drömmar
Vi står nu på höstens tröskel
och mitt hjärta brister ut i sång
en vacker, tyst och melankolisk sång som hyllar månaderna innan vintern
Kärleken till hösten ger mig kraft under sommaren
När blommors knoppar vissnar och faller av
slår mina ut i blom
Skuggor
Mot sin egen vilja
nådde hon ett land
där skuggorna ruvar mörka
rakt under solens strålar
Hon letade efter andra
men hon var ensam där
Skalet hade en gång
varit hårt och ogenomträngligt
Nu var det raserat
Men nu fanns det ingen kvar
som ville komma in
Kanske fanns de utanför skuggorna
men var fanns vägen dit?
Eller inte alls
Staden skimrar tyst i natten nedanför
Händer flätas långsamt ihop
Hårslingor faller längs handryggen
Genomborrande blickar från försiktiga ögon
Eller inte alls
Rekviem till den levande
Snart tar ditt liv slut
Du vet det
Från början var du bara liten och ovetande
Du såg inget
Försökte skydda dig mot all kyla
Så kom dagen då du fick se världen
Mörk och kärv och full av alla andra som ville fram
Först brydde sig ingen
Men så började du växa och visa dig
Du hörde andra säga att du var vacker
Du kände värme och trygghet
Men ju större och mer underbar du blev
Desto mer anonym blev du också
Ditt klara, skarpa ljus lyste inte lika starkt längre
Du fogade dig
… och sen började någon prata om ett nytt mörker
Ett som ingen kunde undkomma
Du ville inte tro det
Men en dag började du blekna
Du kände att du inte hade lång tid kvar
Så du bytte färg så att du skulle få lysa en sista gång
Din svansång var mer spektakulär än någon kunde ha drömt om
Många tappade andan när de såg dig
Och ändå sörjde inte många över det som skulle komma
För de visste att du i döden skulle vara lika vacker som i livet
Så snurra, virvla, fall till marken och res dig igen
Du är ett underverk
Och snart tar ditt liv slut
Du vet det
Men vi glömmer aldrig
Renässans
Är jorden platt
eller är den grå gryningen snart här?
I går utom räckhåll
I dag okänd och glimmande
I morgon mörk eller evigt ny
Vägen som alltid förvånar - förtrollar -
låter sig inte letas efter
men finns där när timmen är slagen
