Första besöket i Växjö på över ett år. Förra gången följde några av mina gamla elever mig ner mot stan när jag skulle ta tåget hem; idag satt vi på Condeco och pratade. Så fina. Så stora. Jag vet inte ens riktigt vad det är som känns konstigt nu efteråt. De representerar något som är enbart fint och positivt med mitt gamla liv, men ändå kryper sig en liten ångest in mot mitt inre.
Vad jag tror det egentligen står för är att jag inte vill tillbaka till någon enda del av mitt liv innan Malmö. Det finns så många svarta hål som jag aldrig, aldrig vill vara i närheten av igen. Jag trodde att jag hade ett jättebra liv i Växjö men jag är inte så säker längre. Jag vill bara tillbaka till Malmö. Till mina vänner där, min lägenhet, staden, jobbet. Till ett liv utan högkostnadskort på sjukhuset, utan krossade drömmar och öppna sår som aldrig verkade läkas, utan utomjordiska kolleger... och ja, faktiskt utan all mörk skog runt mig överallt.
Men jo herregud, det är klart det var fint att träffa Calle och Anna, att ta en morgonpromenad runt Växjösjön och Trummen och att få träffa mina fina, fina gamla elever. Ändå finns det inget jag vill hellre än att komma tillbaka till Jonna, Bobby, Fredde, VLC, Anna, Ingela osv. De är människorna i mitt nuvarande så gott som bekymmersfria liv... som säkert inte kan vara för evigt men just nu är jag den där lyckliga idioten som jag aldrig har velat bli. Och det är nog så livet ska levas.
