Hon

I en avlägsen och för evigheter sedan bortglömd skogsglänta har en lång natt lagt sitt svarta täcke över bugande grässtrån. Inte ens en stilla bris smeker trädtopparna; en uppvaknad förväntan blandas med bävan. Något som till slut måste hända ligger i sin linda. Allt är stilla.

En ljus knopp växer sig större och större i mörkret.

Efter en stor väntan slår den slutligen ut. En flicka står där. Hennes hår faller böljande ner över hennes bladgröna klänning. Hon är helt tyst och hon är barfota. Försiktigt tar hon några steg över det mjuka gräset.

Allting står stilla. Väntar. Bävar.

Utan att stanna upp lämnar hon gläntan och går rakt in i den täta snårskogen. Grenar och taggar gör revor i hennes klänning och hennes fötter börjar blöda. Det måste bli så här. Hon försvinner tyst in bland träden.

Något har hänt. Träden vet.

Det kryper!

Vad är meningen med att obsessa över allt, antyda saker konstant, dra stora växlar på precis allting - kort sagt att göra livet, som är så lätt att leva ganska ofta, till en konstant kamp?

Det kan inte vara så svårt

Nu känner jag mig väldigt typiskt svensk, men det här måste ändå ut: Väderprognoserna suger. Det jag stör mig på är inte huvudsakligen att man inte lyckas förutsäga vädret, utan att man hela tiden ändrar sina prognoser och kanske främst att SVT:s prognoser kan skilja sig så extremt mycket från SMHI:s trots att SVT får sitt material från SMHI!

Här kommer ett talande exempel:

Den översta bilden är från SVT:s senaste prognos och den andra är direkt från SMHI. Enligt SVT ska det bli 17-20 grader här i  Båstad och sol blandat med moln, kanske någon regnskur. SMHI säger däremot att det ska bli 27 grader och soligt! Hmm... vad hände när SVT skulle anpassa SMHI:s prognos?

Inte nog med detta. Igår kände SMHI sig ganska säkra på att det på lördag skulle bli sådär 18 grader och ganska regnigt här. Några timmar senare har man ändrat sig en aning - nio grader varmare och strålande solsken. Och idag skulle det först bli 21 grader här, några timmar senare ändrade man sig till 24, igår kväll var det 21 som gällde igen, och nu på morgonen har man bestämt sig för 25. Vad det faktiskt blir återstår att se, men det är i alla fall omöjligt att lita på någon prognos.

Det jag alltid stör mig på, speciellt på somrarna, är att när det väl kommer in ett högtryck blir det alltid starkare och mer långvarigt än man först har beräknat. Det slår så gott som aldrig fel. Lär man inte sig från år till år? Visst, jag stör mig på det varma vädret som gör att det enda man kan göra är att bada eller stanna i källaren, men jag tycker det är ännu mer irriterande att man aldrig kan lita på prognoserna. Jag har alltid varit intresserad av väder och kartor, så det är på ett sätt lite synd att jag inte blev meteorolog. Min första mission skulle vara att ta reda på hur SMHI:s prognoser kan förvanskas så extremt mycket när de ska presenteras av tidningar och TV. Prio två skulle bli att på något jävla sätt försöka förbättra prognoserna - kanske genom att försöka se mönster från tidigare år.

Nördigaste inlägget på länge.

Min stad

En lång promenad i Malmö i en långsam sommarskymning igår kväll. Från S:t Knut upp mot stan, genom Gamla Väster, Kungsparken, Slottsparken, ut på Ribban och sen tillbaka in genom Slottsstaden, Davidshall och Rörsjöstaden. It's all good. Därefter ett glas vitt på balkongen med lite tända ljus och en laptop och nästan total tystnad.

Idag bär det av mot Båstad och nu ska de första doppen tas för säsongen. Till helgen blir det Karlskrona. Och imorgon tjuvstartar OS med damfotboll. Livet leker!

Underbara människa!

Jajamensan, den var kvar! Efter en ganska lång färd ut i obygden blev jag först besviken över att inte se vindskyddet ligga kvar där jag lämnade det, mitt på en grusparkering nere vid sjön Rottnens strand. Ett par sekunder såg vi dock att någon fantastisk person hade ställt det prydligt mot ett träd precis intill. Så skönt! Den här personen kunde ha tagit det, slängt det, vad som helst. Det kunde ha varit sönderbitet eller -trampat av vilda djur (typ elefanter eller dinosaurier) men det enda spår som naturen hade satt på det var en del fågelskit, och det ska inte vara några problem att tvätta bort. Bättre lite skit i skogen än ett fullkomligt kaos. Nåt sånt.

Kvällen innan hade vi varit på trevlig hemmafest och sedan också haft det bra på De Luxe, med bra dansmusik och ypperligt sällskap. Fina grejer.

Ingen aning vad jag ska göra de kommande dagarna, men jag funderar lite på att utforska Lund imorgon och ta med datorn så att jag kan sitta på stadsbiblioteket och skriva lite på en novell eller vad det nu kan tänkas bli. Kan inte sitta och ruttna i min ensamhet (det är inte speciellt synd om mig egentligen). Men skönt att ha lite planer för de kommande veckorna - lite besök, Båstad, Karlskrona, Liseberg, OS, och så kommer ju Malmöfestivalen som stabil avslutning. Ska nog kunna bli helt OK. Jarå.

Little brother

Då var det dags igen. Det är inte ofta jag kör en låt bokstavligt talat på repeat. Senast det hände var i början av januari när Beyoncés Love on top gick varm här hemma. Nu är det Little brother med The Tallest Man on Earth. Jag vet inte vad jag älskar med den riktigt, men jag älskar verkligen den på alla sätt. Jag får rysningar och gåshud av hur vacker den är.

Lyssna! Gör det, det är en order dammit!

Fiasko-Fredde har en plan

När vi var uppe i Tyresö förra veckan visade SVT en repris på Uppdrag Gransknings IKEA-dokumentär. Kamprad framstod som en smart men egoistisk och ganska diabolisk affärsman. Hans stora knep som gjorde att han hade kommit undan så gott som alla stora granskningar de senaste 700 åren ungefär var att han spelade dyslektisk och smått efterbliven, vilket gjorde att folk tyckte lite synd om honom när han gjorde eventuella misstag. Och mycket riktigt - när han blev tvungen att be om ursäkt förra året för vissa saker meddelade han att det var fiasko-Ingvar som hade varit framme igen. Så otroligt patetiskt. Det finns vissa personer som i pressade lägen när de vet att alla andra alternativ är körda börjar slänga ur sig saker som "Allt är mitt fel, jag är en dålig människa" och så vidare, för att få medömkan. Så otroligt fattigt.

Att jag just när det gäller det där vindskyddet till bilen verkligen är fiasko-Fredde råder det inget större tvivel om. Jag nästan önskar att jag kunde tråckla mig ur situationen genom att köra värsta snyftarvalsen och med det förödmjuka mig själv till det yttersta, men nu är det som det är.

Så jag har en plan. (Varför har jag börjat skriva stycken med bara en mening, precis som i Aftonbladet? Så jäkla illa.)

Om jag inte hittar det jävla helvetes vindskyddet till helgen (vilket jag förmodligen inte gör) när jag ska till brottsplatsen och leta, tänker jag bestraffa mig själv på följande sätt framöver: Jag ska helt enkelt hålla ögonen öppna efter situationer där jag kastar bort pengar i onödan, och så strypa betydligt fler av dem än i nuläget, tills jag har sparat samma summa som vindskyddspuckot kostar. Först tänkte jag - efter en snabb överslagsräkning - att jag skulle sluta snusa i två år och 17 veckor, men det kändes också lite väl extremt. Men att dra ner på såna saker samtidigt som jag någon gång när jag verkligen vill lägga pengar på något som egentligen är ordentligt onödigt bara säger nej till mig själv - det borde faktiskt kunna funka.

Detta är det perfekta straffet för mig eftersom jag älskar att småkonsumera onödigheter hela tiden. Så nu väntar andra tider ett tag framöver för fiasko-Fredde!

Fiasko-Fredde! Det är jag det. (*ryser av skabbkänsla*) Ja, OK då, det går utmärkt att tycka synd om mig. Lägg in en kommentar och skriv hur mycket pengar du vill skänka.

Pengahelvete

Nu fick jag äntligen min semesterersättning efter två veckors ovisshet. Ett skönt tillskott som ska sparas för att ha råd med...

Kanske...

Bidrag till Japan-resan?

Nej!

Way out west-biljetter??

Nope!

Raka vägen till sparkontot?

Glöm det!

Nej, jag hade tänkt använda pengarna till att köpa ett vindskydd till en Ford Focus Cab! Eller ja, det räcker ju inte till det men det är en bra bit på vägen! Vad kul det känns! Hur fan kan en bit tyg och lite hårdplast kosta flera tusen kronor? Och varför, VARFÖR glömde jag det på en vändplan mitt ute i ingenstans i mörkaste Småland? Och varför kollade jag inte upp hur dyrt detta skulle bli för mig så att jag kunde ha vänt, kört 40 mil och hämtat skyddet? Nu är det ju helt säkert förstört.

Så jäkla tråkigt. Finns inte mycket som känns tristare än att göra av med mycket pengar på något helt onödigt bara för att man har glömt hjärnan hemma. Godnatt.

En lång man

En trevlig afton hos Kalle på Kungsholmen är history och nu känns det fint att vi kommer träffas om några veckor igen i Blekinge. Imorgon blir det städdag här i Tyresö och sen går tåget hem framåt kvällen. Det ska bli riktigt skönt att komma tillbaka till Malmö och återgå till det vanliga livet. Ska försöka ta mig iväg till lite olika ställen den kommande veckan och inte bara sitta hemma och bokstavligt talat jäsa.

Jag håller på att bli ganska kär i den nya skivan med The Tallest Man on Earth. En väldigt konstigt grej egentligen - jag har inte alls gillat hans tidigare alster, till stor del för att jag har haft svårt för hans extremt nasala och "skräniga" (i brist på ett mycket bättre ord - ha i åtanke att klockan är ett på natten och jag är ganska dåsig) röst. På nya plattan har han lugnat ner sig och hans röst är helt plötsligt helmysig samtidigt som hans låtar är harmoniska och vackra på ett sätt som jag inte alls kan motstå. Jag känner mig ganska säker på att There's No Leaving Now kommer att hamna högt på min lista över 2012 års bästa album.

Och så Way Out West. Om det finns biljetter kvar om några dagar kommer jag förmodligen inte kunna stå emot. Hur ska jag kunna förlåta mig själv för att inte ha tagit chansen att se Kraftwerk, Bon Iver, Frank Ocean, Best Coast och alla andra? Snudd på omöjligt.

På Piren (en ny bar/restaurang vid vattnet på nordvästra Kungsholmen) spelade de Homesick med Kings of Convenience ikväll. Det blev plötsligt varmt, tryggt och melankoliskt och jag kastade ett antal mentala slängkyssar till personen som valde musiken. Det är världens bästa band och jag tror jag kommer att säga det när jag dör.

... I can't stop listening to the sound
of two soft voices
blended in perfection
from the reels of this record that I found.

... a song for someone who needs somewhere
to long for.

WOW

Det är nog inte ett sammanträffande att Way Out Wests initialer blir WOW.

Jag har redan tyckt att årets uppställning är jättebra men när de igår avslöjade att de har bokat Kraftwerk visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Lyrisk över en så bra line-up och irriterad över att jag inte har biljett. Visst kan jag köpa en men det är nästan 2000 det handlar om och den här sommaren är det tveksamt om det funkar.

Följande band skulle jag gärna eller mycket gärna vilja se på årets upplaga:

Kraftwerk, Blur, Bon Iver, Memory House, Frank Ocean, Here we go magic, Best Coast, OFWGKTA, Bowerbirds, Korallreven, Deportees, The Royal Concept, Ben Howard.

Med andra ord bara en bråkdel av allt, men framför allt när det gäller Kraftwerk (vilka jag förvisso har sett live tidigare men de är ju liksom gudar), Bon Iver, Frank Ocean, Best Coast och OFWGKTA känner jag att det är bara vansinne att inte försöka fixa detta.

HMM.

Soundtrack of my life

Har tagit plats på en madrass på golvet i ett pojkrum i en villa efter en dag där allt har klaffat på något sätt. Som pricken över i:et begav jag mig ut på en joggingrunda här i Tyresö Strand runt kvart över tio på kvällen. Solen hade gått ner över Erstaviken (vilket jag tror är namnet på den, men jag är för lat för att kolla upp det) men skymningsljuset låg fortfarande kvar. Den ena vräkiga villan med havsutsikt efter den andra passerades och i öronen hade jag min spellista A new beginning. Jag skapade den för ett par år sedan och tanken var att den skulle spelas när något positivt låg i startgroparna; en stilla söndagsmorgon då de första solstrålarna letade sig in i vardagsrummet, den första dagen med uppåtgående trend efter en tung period i livet... jag vet inte, bara som symbol för ett nytt hopp.

I nuläget har den där listan blivit en av mina mest spelade, och det har nog mycket med att göra att hela det senaste året sedan jag flyttade till Malmö har känts som början på något riktigt bra. Därför passar den i de flesta lägen. Och ikväll, när jag helt ensam joggade fram på vägarna vid havet, första dagen av den här stockholmsveckan, kunde det bara inte passa bättre. "Lascia ch'io pianga", "River man", "Saturday waits", "1979", det är de jag kommer ihåg från rundan. Det kunde helt enkelt inte bli bättre.

Den dag jag fick jobbet i Malmö gjorde jag en annan lista vid namn En dag av lycka som är den andra listans kusin men som är mer sprudlande och toklycklig. Den har jag lyssnat på max två gånger sedan dess; den reflekterar en sinnesstämning jag extremt sällan befinner mig i - en av total galen lycka. Det är inte det det handlar om när jag slår på A new beginning, vilket jag gör säkert ett par-tre gånger i veckan. Där är det mer en lugn, trygg känsla av typen "jag har hela den här dagen och veckan och månaden och året och livet framför mig och the only way is up".

Lyssna själva.

Godnatt. I morgon bitti är det ännu en ny beginning.

Badkruka

Kan inte fatta att det är 2 juli och jag har inte badat i havet eller sjön ännu. Men jag tror i och för sig inte jag är ensam om det. Vi kan ta idag som exempel. Jag har ledigt och det är soligt och det är sommar. Två små problem bara. Det är 18 grader varmt och i vattnet är det kanske 16-17, max. I Växjö tog jag ofta premiärdopp i maj men då var det när det var riktigt varma dagar - då kan man tycka det är jätteskönt att kasta sig i en kall sjö i någon minut för att svalka sig. Får väl se vad som händer framöver men snart är det jävlar dags.

Helt OK dag idag - jag har slöat och lite annat. Jag städade lite halvhjärtat eftersom badrummet började se för jävligt ut och det var dammråttor lite överallt i lägenheten. Precis när dammsugaren var ställd in i skåpet igen kom det en vindpust som inte var av den här världen (jag vågar inte spekulera i vilken värld den kom ifrån men förmodligen kan det ha varit en kollektiv lättnadens suck som  gick genom Sverige efter att de förbannade ASEN som brutalt gruppvåldtog kvinnan på Mariannelunds flyktingboende inte fick sänkta straff i hovrätten) genom den öppna balkongdörren och en blomkruka i närheten kraschade rakt ner i min dator. Hundra skärvor på golvet och en hel del jord rakt ner i datorns tangentbord. Så fram med dammsugaren igen, varpå jag lyckades suga upp två av tangenterna. Därpå följde det mysiga jobbet att riva upp en full dammsugarpåse (fy fan vad äckligt!) för att leta. Efter utfört uppdrag insåg jag att 3-tangenten hade tagit tillräckligt stor skada av smällen för att inte kunna sättas fast ordentligt igen. Som tur är har jag ännu en 3:a. :)

Dags sedan att cruisa iväg i den lånade bilen till Preem för en "Finast"-tvättning. Helnöjd över att jag lyckades med detta, och inte lite lycklig över att ha fått sitta inne i bilen när den automatiskt tvättades, gled jag vidare till Rönneholmsparken där jag satt och läste halva eftermiddagen. På kvällen lagade jag och Jenny mat och spelade Beach Spikers. Datorn vann konstant med två eller tre bollars marginal, oavsett hur bra vi spelade. Det tog mig flera matcher efter att hon gått hem innan jag slutligen lyckades knäcka de satans kubanskorna.

Nu packa - imorgon Estocolmo!