Musik 2016 - Årets bästa album

Att Frank Oceans album skulle hamna i topp på min årslista när det till slut släpptes var ingen större överraskning. Nu tycker jag väl fortfarande att det inte håller samma klass som channel ORANGE, men hur följer man upp nåt sånt liksom. Pet Shop Boys nya album var också delvis riktigt bra, men innehöll också några slamkrypare och nådde inte upp till Electric-nivå (och definitivt inte till den nivå de höll 1986-2002). Samiyam var en ny bekantskap för mig - soul och samplingar i en jäkligt skön kombination.

1. Frank Ocean - Blonde
2. Samiyam - Animals have feelings
3. Pet Shop Boys - Super

Övriga favoriter:

M83 - Junk
Blood Orange - Freetown sound
Chris Staples - Golden age
Alicie Keys - Here
Vangelis - Rosetta
Lindstrøm - Windings
Leonard Cohen - You want it darker
Kaytranada - 99.9%

Musik 2016 - Årets bästa låtar

Jag nöjer mig med att lista mina tre absoluta favoriter från 2016. Alla andra ligger på någon form av gyllene, hedrande fjärdeplats.

1. M83 feat. MAI LAN - Atlantique Sud
2. Frank Ocean - Self control
3. Pet Shop Boys - The dictator decides

Musik 2016 - Alla de bästa låtarna

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om musikåret 2016. Förra året bestod listan av 100 låtar - i år är den nere på 66. Det kan inte vara ett bra tecken. Samtidigt vet jag att listan kommer att växa under åren som kommer, men ändå. Med tanke på att Frank Ocean och Pet Shop Boys släppte nytt är den oroväckande kort. Jag tror en förklaring kan vara att jag har lyssnat väldigt mycket på äldre musik i år - franska chansons, Al Green, Velvet Underground, musik från 30- och 40-talen... och en hel del musik från exempelvis 2015 som jag inte hann upptäcka förra året.

Bäst 2016

Mest lyssnat 2016 - artister

1. (3) Kings of Convenience
2. (2) Pet Shop Boys
3. (1) Ash
4. (4) Frank Ocean
5. (7) Angelo Badalamenti
6. (NY) The Beach Boys
7. (5) Disclosure
8. (9) Damien Rice
9. (8) Teitur
10. (NY) M83

Mest lyssnat 2016 - album

1. (NY) Frank Ocean - Blonde (2016)
2. (NY) The Beach Boys - Pet sounds (1966)
3. (8) Kings of Convenience - Quiet is the new loud (2001)
4. (NY) Kings of Convenience - Riot on an empty street (2004)
5. (9) Kings of Convenience - Declaration of dependence (2009)
6. (1) Ash - 1977 (1996)
7. (NY) Jack Johnson - In between dreams (2005)
8. (NY) M83 - Junk (2016)
9. (3) Disasterpiece - It follows (Original motion picture soundtrack) (2015)
10. (NY) Samiyam - Animals have feelings (2016)

Mest lyssnat 2016 - låtar

1. (NY) M83 feat. MAI LAN - Atlantique Sud (2016)
2. (8) Jack Johnson - Belle (2005)
3. (NY) Priscilla Ahn - Fine on the outside (2014)
4. (NY) Pet Shop Boys - The dictator decides (2016)
5. (NY) Sambassadeur - Albatross (2010)
5. (NY) Carl Orff - In trutina (1935-36)
7. (NY) Disclosure - Molecules (2015)
7. (NY) Mighty Clouds - Past lives (2010)
9. (NY) Ariel Pink - Put your number in my phone (2014)
9. (NY) Frank Ocean - Self control (2016)

Fine on the outside

Nämen... jajamensan, jag gör ett blogginlägg! Jag vet också att ingen (förmodligen) läser detta och det är verkligen 100% OK.

För några veckor sedan såg jag den senaste Studio Ghibli-filmen When Marnie was there. Tror den kommer att heta När Marnie var där när den har svensk premiär om några veckor. Det är en bitterljuv historia om en flicka - Anna - som alltid har känt sig utanför, ensam, udda. Under en sommar (tror jag att det är) flyttar hon ut på landet till släktingar/vänner - jag har uppenbarligen glömt en del av handlingen - och där fortsätter hon känna samma känslor som tidigare. En dag får hon syn på ett vackert hus på andra sidan en sjö och bestämmer sig för att gå dit. Det ser öde ut men det lyser i ett av fönstren. Anna träffar och blir nära vän med den mystiska Marnie och hennes liv börjar långsamt förändras.

Filmen påminner om flera andra Ghibli-filmer, exempelvis Om du lyssnar noga, Only yesterday och Lånaren Arrietty. Vackra vyer, introverta och sökande huvudkaraktärer samt väldigt mycket längtan. Jag gillade verkligen Marnie och hoppas så klart att den får en Oscar i natt för bästa animerade film, även om jag blir lika glad om det blir Inside Out eller Anomalisa som får priset.

Det som detta inlägg ska handla om är dock egentligen inte filmen i sig utan vad som händer under sluttexterna. Då spelas filmens ledmotiv Fine on the outside av och med sångerskan Priscilla Ahn för första gången. En sång som har inneburit att jag för närvarande är helt mentalt instabil. Inte nog med att den på alla sätt är det perfekta soundtracket till filmen - den tilltalar mig på ett sätt som förvånar mig ganska mycket. Ahn har sagt att hon skrev låten redan 2005 men att hon aldrig vågade spela den för någon eftersom den är så personlig. Hon hade en ensam uppväxt och satt ofta och tittade på månen genom sitt fönster långt in på småtimmarna och funderade på sitt liv och om det fanns någon som skulle sakna henne om hon försvann. Det är precis detta sången handlar om, men den är samtidigt hoppfull eftersom sångens jag inte bara har lärt sig leva med ensamheten och funderingarna, utan vänt det till något positivt. Jag har läst hur många kommentarer som helst på nätet från personer som skriver saker i stil med "Jag är en man som aldrig tidigare har kommenterat ett klipp på Youtube eller ett blogginlägg, men jag måste göra ett undantag nu. Din sång träffade rakt in i mig på ett sätt som jag inte kunnat förutse." Personer i olika åldrar, av olika kön, med olika erfarenheter. Och jag är definitivt en av dem.

Helt plötsligt har minnen vällt över mig från min uppväxt, då jag ofta lämnade min högstadieskola på rasterna för att gå ner till havet och fundera över livet och ensamheten och jag vet inte allt. Hundratals dagboksanteckningar där jag skrev om de saker som tas upp i Fine on the outside. Inte "typ" det som tas upp, utan i princip *exakt*. För jag är ju drömmaren, ensamvargen, en som analyserar allting och kanske framför allt en som har lärt mig tycka om ensamheten och utanförskapet. Nu är jag inte ensam länge, nu är jag inte utanför. Men jag måste fly ut i skogen då och då för att kunna andas. Precis som Priscilla Ahn berättar att hon gjorde under sin uppväxt och som hon förmodligen fortfarande gör. Jag är en 39-årig man och hur jag än skulle försöka prata om detta med någon skulle det mest låta flummigt och säkerligen även lite pretentiöst... och som om jag söker uppmärksamhet eller kanske till och med medlidande. Det gör jag inte. Men i avsaknad av någon att på allvar relatera till just när det gäller detta känner jag att jag den här sången räcker väldigt långt, oavsett hur banal man kan tycka att texten är.

Så den går så klart på repeat här hemma just nu - i alla fall nästan. Jag klarar inte av att lyssna på den mer än ett par-tre gånger i taget, för det är så mycket minnen och tankar som kommer tillbaka från förr i tiden.

Här är den.

I never had that many friends growing up

So I learned to be okay with just me

Just me, just me, just me

And I'll be fine on the outside

I like to eat in school by myself anyway

So I'll just stay right here

Right here, right here, right here

And I'll be fine on the outside

And so I just sit in my room

After hours with the moon

And think of who knows my name

Would you cry if I died?

Would you remember my face?

So I left home

I packed up and I moved far away

From my past one day

And I laughed

I laughed, I laughed, I laughed

I sound fine on the outside

Sometimes I feel lost, sometimes I'm confused

Sometimes I find that I am not alright

And I cry, and I cry, and I cry

So I just sit in my room

After hours with the moon

And think of who knows my name

Would you cry if I died?

Would you remember my face?