Musik 2013 - årets bästa låtar

I år kunde jag verkligen inte skilja på de allra, allra bästa låtarna. Jag sträckte mig till att sortera dem i två grupper; några var helt enkelt the cream of the crop. Et voilà!

Neon Indian - Change of coast

Andra halvan av september spelade jag Grand Theft Auto V väldigt intensivt. Med på det omfattande soundtracket fanns denna låt av Mexico-födde Texas-bon Alan Palomo, känd under artistnamnet Neon Indian. En fullkomligt underbar popsång som trots många lyssningar fortfarande inte har blivit sönderspelad.

London Grammar - Strong

Brittiska trion London Grammar släppte sitt debutalbum under året. Sångerskan Hannah Reid har en unik röst som framkallar rysningar. Strong växte för mig mer och mer och blev till slut en av årets allra finaste sånger.

Shadow Shadow - Treasure island

Mattias Friberg jobbade i fyra år för att färdigställa albumet Riviera. Till sin hjälp hade han svenska musikpersonligheter som Sibille Attar, Britta Persson och Nina Kinert. Treasure Island är en av de där magiska låtarna som blir bättre varje gång man lyssnar på den.

Hunt - Reset my bones

20 november, på min födelsedag faktiskt, släppte denna svenska grupp sin skiva Dark come sooner. Jag har bara lyssnat på den i ett par veckor men den har redan slagit an många strängar hos mig. Det är bitterljuv pop blandad med postrock - och en stor melankoli ligger hela tiden som ett tema i bakgrunden. Väldigt bra. Reset my bones är kronan på verket.

Chvrches - Strong hand

Lauren Mayberrys röst. Så skör och så stark. Chvrches pop är klockren, stämningsfull, harmonisk, klinisk. Strong hand är nästan lika bra som The mother we share, och med det behöver jag inte förklara mer.

Pet Shop Boys - Axis

Känslan när jag hörde denna låt, det första smakprovet från den helt oväntade kommande plattan, var att "nu är Pet Shop Boys tillbaka där de hör hemma". Pulserande rytmer, ett obarmhärtigt flow, maskinernas harmoni. 80-tal och 2010-tal noggrant synkade av producenten Stuart Price. Och så är videon så sjukt bra också.

Kings of Convenience - Rule my world (Velferd remix)

Mitt favoritband har inte släppt något nytt på snart fem år, och jag hoppas innerligt att det inte betyder att de inte har några planer på att spela in en ny skiva. Men Velferds remix på Rule my world är en väldigt god tröst under tiden man väntar. Den är nämligen nästan bättre än originalet. Senast någon gjorde en så här bra KoC-remix var när Röyksopp för många år sedan tog sig an I don't know what I can save you from, och jag tror inte att ens de lyckades så här bra.

* * *

Och så sex låtar till från 2013 som är nästan lika bra:

Le Youth - Cool
Phosphorescent - Song for Zula
Wintergatan - Starmachine2000
Pet Shop Boys - Love is a bourgeois construct
Dillon Francis feat. Totally Enormous Extinct Dinosaurs - Without you
Disclosure - F for you

Musik 2013 - årets bästa album

Om jag var lite snål på min förra lista hade jag så svårt att ta fram årets tio bästa album att jag helt enkelt valde att ta med hela elva (!) detta år. Och här är de!

1. Chvrches - The bones of what you believe (GBR)
2. Disclosure - Settle (GBR)
3. Pet Shop Boys - Electric (GBR)

Åtta till som presterade mycket stabilt under 2013, utan inbördes ordning:

AlunaGeorge - Body music (GBR)
Hunt - Dark come sooner (SWE)
London Grammar - If you wait (GBR)
Camera Obscura - Desire lines (GBR)
Daft Punk - Random access memories (FRA)
Jon Hopkins - Immunity (GBR)
Robbie Fulks - Gone away backwards (USA)
Shadow Shadow - Riviera (SWE)

Skotska Chvrches släppte sitt debutalbum och levererade verkligen. Efter 2012:s bästa låt The mother we share hade jag mycket höga förhoppningar på albumet och jag blev definitivt inte besviken. Jag såg dem live på Vega i Köpenhamn under hösten och det var en av de bästa spelningar jag har varit på. The bones of what you believe är årets främsta album.

Två unga (22 och 19 år gamla) bröder från England utgör duon Disclosure. Deras debutalbum släpptes i juni i år och har hamnat högt på många musikpublikationers årssammanställningar. De levererar en oemotståndlig electronica och albumet vävs, trots många gästspel (från bland andra Eliza Doolittle, London Grammar, AlunaGeorge, Jamie Woon och Jessie Ware), ihop till en mäktig helhet.

För att balansera ut det hela en aning hamnar ett par riktiga veteraner på tredje plats. Pet Shop Boys överraskade de flesta med att bara ett år efter deras ganska slätstrukna Elysium från 2012 släppa ett dansalbum där de på många sätt hittade tillbaka till sina rötter. De går lite vilse ibland, men totalt sett är ändå Electric enligt mig och många andra det bästa de har presterat på väldigt många år.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det har blivit mycket Storbritannien i år. Sverige, Frankrike och USA fick också vara med på varsitt hörn. Jag har också lyssnat mycket på elektronisk musik i olika former i år, till skillnad från de senaste åren då det har varit mest singer/songwriters och trallig indie. Men det är nog inte enbart så att jag har tröttnat på nämnda genrer utan mer att vindarna rent generellt har blåst ganska mycket åt det hållet under året.

Musik 2013 - alla de bästa låtarna

Då var det för fjärde året i rad dags att ägna sig åt två av de bästa saker som existerar: musik och statistik. Jag har varit lite petigare när jag har sammanställt listan över årets bästa låtar - förra året hade jag 134 stycken på min lista men i år har jag skalat ner det hela till 85 låtar, efter mogna överväganden. Varsågoda!

Bäst 2013

På räls

Kan man kalla det nostalgi när det mesta som dyker upp är tomhet, saknad och lättnad över att ens liv är så mycket bättre nu?

Första besöket i Växjö på över ett år. Förra gången följde några av mina gamla elever mig ner mot stan när jag skulle ta tåget hem; idag satt vi på Condeco och pratade. Så fina. Så stora. Jag vet inte ens riktigt vad det är som känns konstigt nu efteråt. De representerar något som är enbart fint och positivt med mitt gamla liv, men ändå kryper sig en liten ångest in mot mitt inre. 

Vad jag tror det egentligen står för är att jag inte vill tillbaka till någon enda del av mitt liv innan Malmö. Det finns så många svarta hål som jag aldrig, aldrig vill vara i närheten av igen. Jag trodde att jag hade ett jättebra liv i Växjö men jag är inte så säker längre. Jag vill bara tillbaka till Malmö. Till mina vänner där, min lägenhet, staden, jobbet. Till ett liv utan högkostnadskort på sjukhuset, utan krossade drömmar och öppna sår som aldrig verkade läkas, utan utomjordiska kolleger... och ja, faktiskt utan all mörk skog runt mig överallt. 

Men jo herregud, det är klart det var fint att träffa Calle och Anna, att ta en morgonpromenad runt Växjösjön och Trummen och att få träffa mina fina, fina gamla elever. Ändå finns det inget jag vill hellre än att komma tillbaka till Jonna, Bobby, Fredde, VLC, Anna, Ingela osv. De är människorna i mitt nuvarande så gott som bekymmersfria liv... som säkert inte kan vara för evigt men just nu är jag den där lyckliga idioten som jag aldrig har velat bli. Och det är nog så livet ska levas. 

Hemlig kärlek

Hatar att blogga på mobilen men kom på en sak och har inte med mig dator på tågluffen. 

Jag har genom mitt liv haft diverse hemliga kärleksförhållanden till olika sånger. Två exempel (av säkert hundratals) är "Ännu en dag" med Carola och "Upp på berget" med Robert Wells. Hemliga på det sätt att jag kan känna mig obekväm när jag får höra den musiken i andras närvaro - som om något ska avslöjas om mig som jag vill hålla för mig själv. Skulle kunna utveckla mycket mer men vi måste upp tidigt imorgon - tåg Zermatt-Milano väntar. 

Undrar om någon känner igen sig i den här märkliga (?) musikgrejen. 

I can do this

I New York var det betydligt varmare än det är här i Kraków. Skillnaden var att där hade vi en fungerande AC på rummet. Här ska det också vara så, men givetvis funkar det inte. Det är 26 grader varmt i lägenheten och trots att alla fönster är öppna hjälper det inte ett dugg eftersom de vetter mot en innergård där luften står helt stilla. Dessutom är det fortfarande riktigt varmt ute trots att klockan snart är ett. 

Har varit en snabbis nere i gamla stan och tagit en öl och imorgon ska vi få guidning av ett par couch surfers som sov his mig i Malmö förra året. Klibbig värme och inga svalkande fläktar förväntas. Jag är okapabel att njuta av någonting alls när jag är för varm. Just nu låter Zermatts kyla väldigt lockande men det är fem dagar i framtiden. 

Och nu ska jag lyckas sova i bäddsoffan. Lycka till. 

Som en bok

Jag bloggar verkligen alldeles för sällan. Eller också har Facebook nästan helt tagit över mitt bloggande. Det är lite illa oavsett, för möjligheten till dagboksskrivande på Facebook känns ganska begränsad... eller... ja. Facebook är ingen riktig blogg, punkt slut.

Men vad jag skulle komma till är att jag känner mig lättläst, på gränsen till patetisk. Jag bloggar tydligen så gott som enbart när jag bara måste få ur mig en massa saker, när hjärnan inte riktigt har tillräckligt med utrymme för allt. Så...

Jag stod på Malmö C för en kvart sedan och kände mig osedvanligt vilsen inför valet av musik på den tio minuter långa cykelfärden hem. Vad jag än tog fram kändes det för glatt, för sorgset, för starkt, för vemodigt, för pampigt eller precis vad som helst. Jag ville inte ha tystnad men jag ville inte ha något som väckte någon form av känslor överhuvudtaget. Till slut fick jag nöja med mig med ett par instrumentala grejer som bara fick ligga som en neutral ljudmatta: Deadmau5 - There might be coffee och Seahawks - Calling always.

Detta händer praktiskt taget aldrig. Men det är de där tillfällena då man har svämmat över med en massa saker en hel dag, och i efterhand behöver man då neutralisera. Liseberg en hel dag med världens underbaraste niondeklass har den här gången varit tändvätskan. Det är skolavslutning nästa onsdag och jag är i total förnekelse.

öööööööööööö

Bara tråkigaste jävla konferensen någonsin. 24 minuter kvar.

Vi maler först i en timme om sånt som borde kunna avhandlas på 10 minuter, och sedan... hmm... vad gör vi sedan... jag tror vi maler en timme till om något annat som skulle kunnat avhandlas på 10 minuter. Detta medan mina omdömen skriker efter att bli skrivna. Får riktigt starka vibbar av hur konferenserna brukade vara på mitt förra jobb.

22 minuter kvar.

Fortfarande 22.

22.

Hur jävla långsamt kan en minut gå?

21.

Sweet life

Det finns vissa tillfällen då Malmö är fullkomligt fantastiskt. I vanliga fall är den här staden det mesta jag kan önska men den här helgen har den snuddat vid nivåer som legender är gjorda av. Jag har suttit i en källare i ett före detta sjukhus och druckit öl med mina ytterst sympatiska kolleger, sjungit duetter på en balkong i Kirseberg, varit på stand-up på Southern Kitchen vid Slussen, druckit cider och sovit i en soffa i Slottsstaden, glidit runt på Emporia, varit på bio inne i stan och vandrat hem längs Nobelvägen från Möllan och Falsterboplan i den smällkalla söndagskvällen - det sista med ett stort fett leende på läpparna.

Love. Malmö.

Chet

Chet Bakers röst låter som:

* HONUNG
* En stilla julikväll på stranden
* Ett ljudlöst nattligt snöfall över staden
* Lugnande ord till någon som behöver stöd
* Ett varmt täcke när man, aningen kylslagen, kryper ner i sängen
* Någon som förskitigt pratar till någon han/hon älskar när natten är som mörkast

Even though

Even though I'll never need her
Even though she's only giving me pain
I'll be on my knees to feed her
Spend the day to make her smile again

Even though I'll never need her
Even though she's only giving me pain
As the world is soft around her
Leaving me with nothing to disdain

Even though I'm not her minder
Even though she doesn't want me around
I am on my fee to find her
To make sure that she is safe and sound

Even though I'm not her minder
Even though she doesn't want me around
I am on my feet to find her
To make sure that she is safe from harm

The sun sets on the war
The day breaks and eveything is new

Fear does not exist in this dojo

Ordentligt pinsamt men... ja, så här låter jag:



Nog för att jag fick gå till talpedagog när jag var liten för att jag läspade, men jag trodde inte jag gjorde det längre. Men jo. Bara att konstatera.

Originalet låter så här mycket finare: