Jag bloggar verkligen alldeles för sällan. Eller också har Facebook nästan helt tagit över mitt bloggande. Det är lite illa oavsett, för möjligheten till dagboksskrivande på Facebook känns ganska begränsad... eller... ja. Facebook är ingen riktig blogg, punkt slut.
Men vad jag skulle komma till är att jag känner mig lättläst, på gränsen till patetisk. Jag bloggar tydligen så gott som enbart när jag bara måste få ur mig en massa saker, när hjärnan inte riktigt har tillräckligt med utrymme för allt. Så...
Jag stod på Malmö C för en kvart sedan och kände mig osedvanligt vilsen inför valet av musik på den tio minuter långa cykelfärden hem. Vad jag än tog fram kändes det för glatt, för sorgset, för starkt, för vemodigt, för pampigt eller precis vad som helst. Jag ville inte ha tystnad men jag ville inte ha något som väckte någon form av känslor överhuvudtaget. Till slut fick jag nöja med mig med ett par instrumentala grejer som bara fick ligga som en neutral ljudmatta: Deadmau5 - There might be coffee och Seahawks - Calling always.
Detta händer praktiskt taget aldrig. Men det är de där tillfällena då man har svämmat över med en massa saker en hel dag, och i efterhand behöver man då neutralisera. Liseberg en hel dag med världens underbaraste niondeklass har den här gången varit tändvätskan. Det är skolavslutning nästa onsdag och jag är i total förnekelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar