This is it

Nu slutar jag på kören.

Jag har funderat över detta i höst och nu har jag kommit fram till att det inte håller längre. Om man håller på med en fritidssysselsättning måste ju själva kärnan vara att det ska vara givande och kul. Just nu uppfyller inte Blandad Konfekt någon av de kriterierna. När jag började i kören för fem-sex år sedan gjorde jag det för att jag letade efter ett ställe där jag kunde få göra något vettigt med min sång - den där sången som tidigare bara hade existerat hemma i min lägenhet eller ute i skogen. Jag hittade det i Blandad Konfekt. Visst var repertoaren inte alltid superkul men huvudfokus låg alltid på sången. Dessutom hade vi ganska kul på övningarna och körresorna var också roliga.

Sedan kom Allans Salonger. Det förändrade precis allting. Helt plötsligt skulle Blandad Konfekt bli stora och professionella. Tydligen var det också viktigt att vi skulle börja klä ut oss, sminka oss, göra en massa klädbyten, sjunga allt utantill, utföra fånig koreografi... allt med ett påklistrat och oäkta jätteleende på läpparna. När vi förra året gjorde salongerna för tredje (?) gången betalade folk... vad var det... 480 kronor för att komma och se på oss och få en trerättersmiddag, tror jag. För att de fem (!) showerna skulle bli verklighet krävdes massor och åter massor av övningar och extraövningar. Jag gillade själva showen, de där timmarna jag stod på scen och framträdde var oftast adrenalinkickar, men allt runtomkring började bli för mycket.

I år skulle vi ta en paus med salongerna och i stället köra en (notera antalet) julkonsert på Palladium. Något som i vanlig ordning ändrades och nu är det helt plötsligt tre konserter, varav en på Smålands Museum. Det är - trots att många har varit kritiska mot det - mer koreografi än någonsin och det vi får reda på är att "nu vill vi inte ha några sura miner, utan alla måste verkligen vilja det här".

Men det vill jag inte. Jag kan inte svika kören nu och hoppa av innan julkonserterna är klara eftersom andrabasstämman är allt annat än manstark. För närvarande är det bara jag och en till, men vi kommer att vara tre stycken på konserterna. Men efter jul kommer jag att lägga av, eller åtminstone ta en lång paus. Nästa år är det dags för Allans Salonger igen och it goes without saying att det denna gång ska bli ännu bättre och större än någonsin. Mer dans, fler fåniga dräkter, mer engagemang från körmedlemmarna.

Detta är något jag gör helt frivilligt varje torsdagkväll (och ofta andra dagar också - idag är det söndag och jag har varit och sjungit halva dagen, ungefär). Det har blivit dags att fråga sig själv varför. Jag tycker inte det är kul nästan alls för tillfället. Till våren funderar jag starkt på att återuppta orienteringen och kanske till och med börja träna med dem två gånger i veckan, eller kanske köra något pass på Simhallen varje torsdag. Jag tror att jag skulle få ut mer av det. Det enda tråkiga är de personer i kören som jag är bra kompis med - främst Calle, Anton och Eric. Det är kul att träffa dem varje torsdag och nu blir det inget mer med det. Men sånt är väl livet, antar jag. Andra möjligheter dyker upp.

En studie i skräck

Det är med stor glädje jag konstaterar att skräckfilmsgenren äntligen har börjat rycka upp sig efter ett antal bedrövliga år. På 80-talet fick vi underbara filmer som Evil Dead, Poltergeist, Terror på Elm Street och The Shining, men med 90-talets intåg blev genren mer och mer utvattnad. Massor av trötta uppföljare kombinerades med saker som lät skrämmande på baksidan av omslaget men som i själva verket var skrattretande som bäst. 00-talet har hittills inte inneburit någon generell förbättring - snarare tvärtom.

Men de senaste året har någonting hänt. Åtminstone tre filmer har haft premiär som har rört om ordentligt i grytan:

• Drag me to Hell
• Antichrist
• Paranormal Activity

Drag me to Hell var Evil Dead-Sam Raimis strålande återkomst till skräckgenren. En fullkomligt klockren popcornskräckis som absolut ingen fan av genren får missa.

Lars von Trier briljerade med den visserligen gravt störda och grafiska men också väldigt obehagliga Antichrist. Det är mörkt, naturen är ond och en kvinna är ännu ondare. Inte en film för alla men mycket sevärd.

Och så Paranormal Activity. En film som givetvis lånat en hel del av The Blair Witch Project men som är mycket bättre. Under filmen (som verkligen bör ses på bio) kryper sig en obehaglig känsla in i kroppen och man får kalla kårar ett antal gånger. Jag satt nästan och hoppades att jag skulle stå ut och inte bli tvungen att lämna salongen. Riktigt lysande.

Nu undrar man med skräckblandad förtjusning: Vad är nästa steg?

Ullared

Bästa eller mest fruktansvärda dokusåpan (eller vad man ska kalla den) någonsin: Ullared! Jag satt totalt fastklistrad vid TV:n och visste inte om jag skulle må illa, begrava ansiktet i händerna eller bara gapskratta. Jag kände mig obehagligt överlägsen och ändå bara gottade jag mig i det. De har tagit de absolut mest tragiska personerna och packat ihop dem i en enda serie om ett lågprisvaruhus. "Torsk på Tallinn" känns inte alltför långt bort. Kommer lätt att se på alla avsnitt.

Har varit en helt OK dag. Det enda negativa var att jag glömde ringa min internetbank och återaktivera mitt konto. Nu kommer en räkning att bli betalad flera dagar för sent, men det är väl egentligen skit samma om det bara är en engångsgrej. Jag jobbade nästan 1½ timme utöver min arbetstid idag, men det är helt OK, jag förväntar mig att det blir så ett tag framöver nu på grund av utvecklingssamtalen. Så länge det inte börjar snurra är jag helnöjd.

När jag kom hem hade jag fått två paket, varav det ena var väldigt efterlängtat. "The Silver Mage" är den femtonde och sista delen i Deverry-serien. Jag läste första boken "Silverdolken" när den kom ut i Sverige 1997 och nu har alltså äntligen den allra sista delen släppts. Har läst nån timme i kväll och den är jättebra. Jag fick också Phoenix senaste skiva. Har hört den på Spotify nu ganska länge men det är ändå kul att ha en så bra skiva i samlingen.

R+

Bu

Höstlovet är slut. Det är bara att konstatera. Det känns verkligen inte det minsta kul. Nu drar en väldigt jobbig månad igång på jobbet - det är dags för utvecklingssamtal igen. Men med en extra "liten" twist: I år måste jag och min kollega skriva alla åtgärdsprogram själva. Dessa ska utformas i samarbete med en specialpedagog men eftersom vi har så lite resurser finns det helt enkelt ingen sådan i vår klass för närvarande. Så jag känner mig nervös inför det. Det räcker gott att planera alla samtal, skriva IUP och skriftliga omdömen, och sen dessutom ha 17 samtal liksom. Jag kommer att klara det, antar jag, men det kommer fan inte bli kul.

Lovet har varit helt OK. Det blev bara fem dagar ledigt till slut, men bättre än inget. I tisdags hängde jag med Lotta och Niklas, spelade Buzz och drack vin. Mycket trevligt som vanligt. Resten av dagarna har jag mest spelat TV-spel, sett på film och tagit det lugnt. I fredags var jag på bio med Tobias (This is it, som var bättre än väntat) och i går städade jag lägenheten hela eftermiddagen: putsade fönster in- och utvändigt, rengjorde ugnen, en massa sånt som man inte gör så ofta. Det blev skitbra. På kvällen var det Linda och Marias födelsedagsfest slash halloween. Tobias och jag var utklädda till mördare - närmare bestämt the bad guy från Scream. Besvikelsen över att Stallarna bara hade öppet på bottenvåningen uppvägdes åtminstone delvis av att vi fick väldigt mycket cred för våra dräkter. Folk kom fram och ville ta foton, medan andra blev rädda och backade undan.

I dag har jag bara spelat The Ballad of Gay Tony hela dagen (fast jag hann med en omgång Animal Crossing med Linda i förmiddags också) och nu ska jag strax iväg på bio och se Antichrist. Har längtat efter att få se den. Den lär ju vara helt störd men jag gillar annorlunda filmer. Synd bara att ingen hänger på.

Känner SÅ lite för att börja jobba nu igen. Jag ser redan väldigt mycket fram emot nästa helg när vi ska till Huseby julmarknad med gänget och sen dricka glögg och låtsas lite att det redan är jul.