Grotesco!

Bara ett kort inlägg: Om du inte har sett Grotesco så MÅSTE du göra det NU! Avsnitt 1-4 finns på DVD och 5-8 finns några dagar till att streama från svt.se.

Det är en av de absolut roligaste, mest störda humorserierna någonsin.

Kungarna

Kings of Convenience måste jobba vidare med sin nya skiva. Annars vet jag inte om jag överlever. Just nu hör jag "Summer on the westhill" och även om det bara nästan gör ont den här gången vet jag ju att det inte finns något som är lika vackert.

På månen

Det var faktiskt en rättså stor lättnad, även om det hade varit på gränsen till skit samma om det hade varit tvärtom. Vad det här handlar om kan jag inte alls gå in på, så det här inlägget kanske är ganska korkat. Ungefär lika korkat som att sitta och sjunga duetter med en akustisk gitarr klockan halv tolv en torsdagkväll. Andra gången grannarna ovanför (som dessutom har en liten bäbis och säkert behöver all sömn de kan få) bankar i golvet på bara några veckor. Måste skärpa mig.

Idag...

... är undertecknad nere. Idag är världen inte på hans sida. Idag är världen ironisk, på gränsen till sarkastisk, mot honom. Idag hänger det en morot en meter framför hans ögon, men hans armar är bara 90 cm långa.

That's what they're for

Ibland är det tur att man har vänner.

Hur hade annars min lägenhet sett ut?

Jag menar, ärligt, varför i hela världen skulle jag städa bara för min egen skull?

Pasqua drar fulla hus

Det ska ju vara en första gång för allt. Ikväll stod jag i Lessebo kyrka och sjöng solo så det skrålade ut i högtalarna. I bänkarna var det fullsatt till sista plats. Och där stod jag och hyllade Gud på norska.

En dröm, surely?

Nope.

Jag har faktiskt gjort det (även om det bara var en enda vers, en ganska kort en dessutom). Bisarrt, men nu i efterhand kan jag inte låta bli att känna mig rätt nöjd.

Hur känns det?

Efter en kväll framför flosklernas högborg, Idol, kan jag inte annat än förundras över hur folk kan vara så enformiga och enfaldiga och envetna. Då pratar jag inte främst om juryn och Jihde och alla andra mainstream-parenteser som glider runt i livet utan att öppna ögonen. Jag tänker mer på en annan floskel som jag med gott samvete kan vräka ur mig en kväll som denna utan att sticka ut ett dugg:

Ja, hälften av den amerikanska befolkningen måste verkligen vara dumma i huvudet. Jag har trott det ett antal år nu men jag försöker hela tiden hitta anledningar till att betvivla hypotesen. Och så varje gång när jag har börjat känna mig mer tolerant och mindre kategorisk dyker det upp något nytt som nästan, bara nästan, gör att jag vill sätta alla republikaner i antingen ett reservat à la hur amerikanerna själva har gjort med indianerna, eller i en biosalong med uppbända ögonlock à la A Clockwork Orange där de tvingas titta på An Inconvenient Truth och gärna även någon dokumentär om hur jävla dumt det var att invadera Irak. Detta tills de inser ett och annat och slutar vara så förbannat jävla själviska och självgoda... och framför allt tunnelseende.

Suck.

En väg ut

Nu handlar det om min roman. När ska den skrivas? Ska det dröja så lång tid att den aldrig blir påbörjad? Jag sitter i en märklig position: nästan allt är klart. Förutom handlingen. Jag vet inte om jag ska se det som om jag har kommit långt eller ingenstans. För jag vet verkligen inte alls vad den ska handla om. Jag är välbekant med stämningarna och olika teman, men jag har inte den blekaste aning om handlingen. Så fort jag försöker brainstorma ger jag antingen upp eller kommer jag fram till något som är sju resor sämre än en patetisk kiosknovell.

Men jag vet vad den ska heta åtminstone.

Fy på dig David

Klart man vet att det ska bli en märklig upplevelse när man går och ser en ny David Lynch-film. Det är ju en av de stora anledningarna till intresset - han är som ingen annan. Twin Peaks är ju det bästa som någonsin gjorts, TV och film inkluderat. Lost Highway... Mulholland Drive... mästerverk. (Ja, The Straight Story också, men den var ju helt normal.)

Men Inland Empire. Shit. Tre timmar och man förstår inte en enda sak i hela filmen. Man förstår inte ens vad man ska börja reda i, för man fattar inte att det finns någon handling överhuvudtaget. En närbild av en okänd skrikande kvinna kan följas av tre människor med kaninhuvud som sitter i ett rum och då och då säger något man inte fattar, följt av att en studiopublik skrattar i bakgrunden. Och det bara fortsätter så. Det enda som var bra var Angelo Badalamentis musik, som ju alltid är skön. Men inte ens skickliga skådespelare (Dern, Irons m.fl.) lyckades lyfta den här gyttjan.

Nöj dig inte

Man kan inte alltid leva efter det, men jag tycker man måste försöka. Varför ska man foga sig i en massa saker som man inte tycker är rimliga eller meningsfulla? Visst, drabbar det fler personer än det gynnar, då är det en sak. Men resonemanget "de flesta andra gör ju det här, så då borde jag nog också" håller inte. Jag tycker det är tråkigt att inte fler fattar det.

Sedan kan det ju givetvis bli så att man sätter sig på tvären för att man vill provocera eller alltid vara den som ska få uppmärksamhet. Fine, det måste jag kanske dra ner på en aning. Men livet är alldeles för jävla värdefullt för att bara falla in i ledet hela tiden.

Nyfödd

Just det ja, det här är min lilla blogg. Har hållit på med det här i många år egentligen via min gamla hemsida, och har även ett par bloggar på andra ställen på nätet. Men den här tänkte jag att alla som vill ska få läsa. Kommer förmodligen göra noll reklam för den, så om du har hittat hit har du antagligen kämpat lite. Och då förtjänar du ju beröm.

Min profilbild är målad av min absoluta favoritkonstnär (eller vad man nu ska kalla honom), Kurt Halsey. Kolla in hans grejer.

How dare you?

Eller snarare... vad ska *jag* göra för att våga? OK, det var kanske lite felformulerat för jag vågar redan. Jag ställer mig där framför mer än 100 personer och sjunger. Jag darrar i hela kroppen och tyvärr även väldigt mycket i rösten... och sen sjunger jag.

Men med rätt tankar hade jag bara kunnat njuta av uppmärksamheten, precis som när jag varje dag står framför en massa skolelever och känner mig fullständigt hemma och kolugn. Och då hade jag sjungit så mycket bättre dessutom. Win-win.

Rise

Just nu är "Rise" med drömpopduon Azure Ray den vackraste låten i världen någonsin. Den har sina femton minuter precis just nu. Den är som en dröm från en sommaräng om natten, där eldflugor och stjärnor lyser upp himlen. Den sveper en rosa filt runt hela världen och den ensamma älskaren.