Hemlig kärlek

Hatar att blogga på mobilen men kom på en sak och har inte med mig dator på tågluffen. 

Jag har genom mitt liv haft diverse hemliga kärleksförhållanden till olika sånger. Två exempel (av säkert hundratals) är "Ännu en dag" med Carola och "Upp på berget" med Robert Wells. Hemliga på det sätt att jag kan känna mig obekväm när jag får höra den musiken i andras närvaro - som om något ska avslöjas om mig som jag vill hålla för mig själv. Skulle kunna utveckla mycket mer men vi måste upp tidigt imorgon - tåg Zermatt-Milano väntar. 

Undrar om någon känner igen sig i den här märkliga (?) musikgrejen. 

I can do this

I New York var det betydligt varmare än det är här i Kraków. Skillnaden var att där hade vi en fungerande AC på rummet. Här ska det också vara så, men givetvis funkar det inte. Det är 26 grader varmt i lägenheten och trots att alla fönster är öppna hjälper det inte ett dugg eftersom de vetter mot en innergård där luften står helt stilla. Dessutom är det fortfarande riktigt varmt ute trots att klockan snart är ett. 

Har varit en snabbis nere i gamla stan och tagit en öl och imorgon ska vi få guidning av ett par couch surfers som sov his mig i Malmö förra året. Klibbig värme och inga svalkande fläktar förväntas. Jag är okapabel att njuta av någonting alls när jag är för varm. Just nu låter Zermatts kyla väldigt lockande men det är fem dagar i framtiden. 

Och nu ska jag lyckas sova i bäddsoffan. Lycka till. 

Som en bok

Jag bloggar verkligen alldeles för sällan. Eller också har Facebook nästan helt tagit över mitt bloggande. Det är lite illa oavsett, för möjligheten till dagboksskrivande på Facebook känns ganska begränsad... eller... ja. Facebook är ingen riktig blogg, punkt slut.

Men vad jag skulle komma till är att jag känner mig lättläst, på gränsen till patetisk. Jag bloggar tydligen så gott som enbart när jag bara måste få ur mig en massa saker, när hjärnan inte riktigt har tillräckligt med utrymme för allt. Så...

Jag stod på Malmö C för en kvart sedan och kände mig osedvanligt vilsen inför valet av musik på den tio minuter långa cykelfärden hem. Vad jag än tog fram kändes det för glatt, för sorgset, för starkt, för vemodigt, för pampigt eller precis vad som helst. Jag ville inte ha tystnad men jag ville inte ha något som väckte någon form av känslor överhuvudtaget. Till slut fick jag nöja med mig med ett par instrumentala grejer som bara fick ligga som en neutral ljudmatta: Deadmau5 - There might be coffee och Seahawks - Calling always.

Detta händer praktiskt taget aldrig. Men det är de där tillfällena då man har svämmat över med en massa saker en hel dag, och i efterhand behöver man då neutralisera. Liseberg en hel dag med världens underbaraste niondeklass har den här gången varit tändvätskan. Det är skolavslutning nästa onsdag och jag är i total förnekelse.