Musik 2012 - årets bästa låtar

Slutligen tar jag nu sats för att presentera listan över mina absoluta favoritlåtar, alla kategorier, från 2012. De tio första har även Spotify-länkar.


1. Frank Ocean - Sweet life
2. The Tallest Man On Earth - Little brother
3. CHVRCHES - The mother we share
4. M. Ward - The first time I ran away
5. Frank Ocean feat. Earl Sweatshirt - Super rich kids
6. The Tallest Man On Earth - Wind and walls
7. Pet Shop Boys - Invisible
8. Kassjö - Tvärvägen
9. Musette - Coucou Anne
10. The High Hats - Heartbeaten by the police

Kommentar:
Fem svenska akter och fem utländska - en lagom blandning! Listan bjuder också på två artister som dyker upp två gånger var, och det med all rätt. Tyvärr är det väldigt ont om kvinnliga artister/grupper på listan - faktum är att den enda kvinnorösten som hörs är Lauren Mayberrys sådan på tredjeplatsen. Jag har ingen direkt förklaring till detta men det är väl bara att konstatera att det har fallit sig så just i år. Hoppas att det ser lite annorlunda ut nästa år. En kul grej med årets lista är att jag har med en Pet Shop Boys-låt - det var många år sedan jag gillade något de gjorde, men de som känner mig vet att jag fullkomligt avgudade dem i mer än tio år. Deras nya skiva tycker jag är ganska meningslös men just "Invisible" är helt fantastisk -den låter som en extremt slö efterfest på ett rymdskepp på väg ut i det okända. Slutligen kan jag också konstatera att det har gjorts fruktansvärt mycket bra musik det här året!

Här är ett gäng låtar som hamnade precis utanför listan. De står i slumpad ordning:

Odd Future featuring Tyler, the Creator, Frank Ocean & Syd - Analog 2
Dylan Mondegreen - Castaway
Salim Nourallah - Friends for life
Get Well Soon - Hold on
Markus Krunegård - Korallreven & Vintergatan
Frank Ocean - Lost
Nutid - Mona & jag
Odd Future - Oldie
Kendrick Lamar - Sherane a.k.a Master Splinter's Daughter
Mando Diao - Strövtåg i hembygden
Chairlift - Take it out on me
Jens Lekman - The world moves on
Frank Ocean - Thinkin bout you
Momofoko - We know
Simian Ghost - Wolf girl
Shearwater - You as you were

Musik 2012 - årets bästa album

Då tar vi en liten lista över årets tio bästa album. Den var inte helt lätt att sammanställa och jag är inte säker på att den inbördes ordningen är helt 100 heller. Men här kommer den (komplett med Spotify-länkar till samtliga album)!


1. Frank Ocean - channel ORANGE
2. The Tallest Man On Earth - There's no leaving now
3. Jens Lekman - I know what love isn't
4. Dylan LeBlanc - Cast the same old shadow
5. Best Coast - The only place
6. Odd Future - The OF tape vol. 2
7. Niki & The Dove - Instinct
8. The High Hats - And then came cancer
9. Nutid - Cityflowers
10. Kendrick Lamar - good kid, m.A.A.d city

Musik 2012 - alla de bästa låtarna

Äntligen dags att sammanfatta musikåret 2012! Jag börjar med att dela med mig av en lista över de enligt mig 134 bästa låtarna från året som gick. Varsågoda!

Bäst 2012

Goda tider

På väg hem från pulkabacken i Tyresö idag kom jag att tänka på när jag egentligen varit som lyckligast i mitt liv hittils. Och här är facit:

Januari 1987 - juni 1988:

I januari '87 fick vi en ny klassföreståndare (Christer) i femman och efter det var det alltid så jäkla kul att gå till skolan varje dag. Detta i kombination med att jag hade bra kompisar och njöt av den sista delen av att till 100 % vara barn gör att det inte är någon tvekan om att denna tidsperiod kvalar in.

September 1998 - sommaren 2002 (med undantag för sommaren 2001):

Jag flyttade hemifrån 1995 och första året i Växjö var ingen riktig höjdare - det tog lång tid för mig att anpassa mig till allt det nya. Året därpå gjorde jag lumpen och det var sju resor värre. Saker började bli bättre när jag flyttade tillbaka till korridoren '97, men till höstterminen 1998 flyttade Fredde in på korridoren och de följande tre åren var riktigt nice - bra kompisar, Pudas-häng, extremt mycket fritid och en avsevärd mängd Pasqua. Hösten 2001 flyttade jag ihop med Jenny ute på campus och det första året vi bodde ihop var riktigt, riktigt bra.

Juli 2008 - sommaren 2009 (typ):

Jag gick in i ett riktigt mysigt förhållande samtidigt som det nya kompisgänget bestående huvudsakligen av sjuksköterskestudenter började bli riktigt tajt. Fina tider!

Juli 2011 - NU:

En ny era i mitt liv inleddes när jag till slut flyttade till Malmö. Nytt jobb, nya lägenheter, en ny fantastisk stad att utforska och nya (såväl som gamla) vänner. Smekmånaden tog liksom aldrig slut och det återstår att se hur länge det ska hålla i sig!

Om fem timmar

Laddade med hela den här konserten på tåget upp igår... kan bara hoppas på nåt lika magiskt ikväll.

Now that you're gone

Ja sommar, nu när du är slut för den här gången (peppar PEPPAR!!!) (woohoo) tycker jag det lämpar sig riktigt fint att kora sommarens soundtrack. De två artister jag lyssnat överlägset mest på är The Tallest Man on Earth och Frank Ocean. Båda släppte skivor som överträffade alla förväntningar. På den förstnämnda hade jag inte ens några förväntningar alls. There's no leaving now var något i stil med melankoliskt sprudlande försiktig, och channel ORANGE var soldränkt LA-soul framförd av en gudabenådad sångare.

Och så... sommarens två bästa sånger:





Rysningar... och fler lär det bli till helgen när jag äntligen ska få beskåda den enda av mina riktigt stora idoler som jag aldrig sett live: Damien Rice. Har inte sett fram emot en konsert så här mycket sedan jag såg Kings of Convenience för första gången. :)

Luft!

Jag hatar verkligen värme. Innerligt. Den här sommaren har varit så väldigt skön - för en gångs skull. Och nu när jag har börjat jobba... då kommer värmeböljan.

Är jag då inte väldigt löjlig när jag klagar över varma och soliga dagar efter en sval och regnig sommar? Vi kan säga så här: hade det funnits ett omedelbart hot om global nedkylning hade jag varit a very happy panda. Jag fungerar inte alls bra i värmen - jag drar ner persiennerna, sätter bordsfläkten 30 cm från ansiktet och kan sitta så i timmar. Allt medan jag längtar efter höst och vinter som ett barn längtar till julafton.

Men visst, så länge man är hemma funkar det ändå någorlunda. Att sitta i varma arbetsrum och ha lektioner i kvalmiga lektionssalar är på gränsen till mardröm. I vanliga fall ser jag enormt mycket fram emot första skoldagen med kidsen men i år är jag mest orolig. Enbart pga vädret. Kanske ska jag söka jobb på Grönland eller i Sibirien.

Nåja. På tisdag är det Loney Dear här i Malmö och på lördag fucking oslagbara Damien Rice i Sthlm. Bättre kan det knappast bli.

Då vänder vi blad

Nu blir det dramatiska förändringar! OS är slut. Vilken märklig tomhet det kommer att bli imorgon när det inte längre är enbart OS på TV. Sorgligt men någonstans inser jag att det nog hade blivit lite segt i längden om det hade varit olympiska spel varje dag, varje år. Och ändå önskar jag någonstans att det kunde vara så.

Och så blir det jobb imorgon istället. Efter nästan två månaders ledighet är det dags att ställa klockan och börja göra något för att förtjäna sin lön igen. Det känns 10 % drygt och faktiskt resten riktigt kul - men när man sitter på den första av alla möten den här veckan kommer det nog bli lite panik inombords.

Nästan midnatt. Dags att lägga sig. DET känns värst av allt! :)

Motpoler

För ett par dagar sedan var jag någonstans mittemellan ilska och hånskratt när det gällde brottningen i OS. Alla de sjuka reglerna som ingen, inklusive utövare och domare, verkar ha full koll på.

Men nu har dambrottningen börjat.

He. He. He. Varför känner jag mig som en stalker?

Världens största dagisbarn

Ryssland är fan ett så sjukt land. Jag vet att jag har skrivit det innan men kanske inte här på bloggen i och för sig. Är det inte lagar mot homosexualitet eller indirekt stöd till alla diktaturstater man kan hitta i världen, är det att man gör sitt yttersta för att begränsa befolkningens yttrandefrihet. Alla känner ju till den bisarra Pussy Riot-rättegången och nu är Madonnas konsert i St Petersburg terrorhotad efter att hon gav sitt stöd till de tre tjejerna under en konsert i Moskva.

Ryssland - eller snarare den ryska regimen - beter sig helt enkelt som ett otroligt trotsigt dagisbarn. Vill resten av FN skapa sanktioner mot Syrien? Ja men då måste vi givetvis sätta oss på tvären, bara för att vi kan. Bara för att vi är världens största land och för att vi är så himla sura för att vi inte längre är en lika stor supermakt som vi var en gång i tiden. Vi är fullkomligt medvetna om att alla vettiga, icke hjärntvättade människor i världen tycker vi är sjuka i huvudet, och vi tycker det är jättekul att folk blir arga på oss. För na-na-na-na-naa-naa, ni kan inte ta oss, för vi har kärnvapen, så det så!

Och detta i ett land som verkar så fantastiskt i grund och botten.

Det sjukaste av allt är att jag sitter här i Sverige och kan spy galla på Putin och hans polare, och jag kan vara helt säker på att det enda som kan hända är att någon eventuellt skulle kunna bli lite upprörd. Men min eventuella motsvarighet någonstans i det pånyttfödda CCCP skulle kunna hamna i ett sibiriskt fångläger för att skriva exakt samma sak. År 2012. Grattis.

Fuck Putin.

Skåne!

Vilket underbart landskap jag lever i. Tog tåget till Simrishamn på morgonen, sedan buss till Kivik. Det ösregnade på bussen men sedan var det soligt när jag gick längs stranden upp mot Haväng. Vände sedan västerut och gick genom häst- och kohagar, över böljande fält och kullar, förbi pittoreska gamla hus och genom stilla skogspartier. Åt lunch under några gamla ekar på en stor äng och då kom skyfallet. Träden skyddade mig vänligt och jag behövde inte ens ta på regnkläderna. Avslutade den ca 17 km långa vandringen med att förundras över Brösarps backar där jag fick skula under en hängande tall - det var verkligen som att gå in i en koja - innan jag tog bussen tillbaka till Malmö med bara ett byte. Alla dagens resor var givetvis gratis. Tog massor av fina bilder men kan inte lägga upp dem eftersom jag bloggar från mobilen.

Men en sjukt bra dag - mina batterier var redan fulladdade efter en lång semester men det här var verkligen pricken över i på en allt som allt riktigt bra och lugn sommar.

Man kan bara älska Skåne.

Där kom det!

Foto: William West / AFP

Äntligen ett guld till Sverige! Fredrik Lööf och Max Salminen var tvungna att sluta minst sex placeringar före Storbritannien och två före Brasilien för att bärga OS-guldet i starbåt. Efter en oviss minut efter målgång stod det klart att båda kriterier var uppfyllda och Sverige har därmed äntligen fått sitt första guld! Marginalerna har verkligen inte varit på Sveriges sida hittills i OS - det har fattats hundradelar och centimetrar men nu jävlar!

Det var någon som innan Lisa Nordén tog sin triathlonmedalj hade reflekterat över att det var i de dyra överklassporterna vi hade lyckats och inga andra. Nu vet jag visserligen inte om skytte är så vansinnigt dyrt att hålla på med men en viss poäng finns säkert. Inte desto mindre är det underbart när vi får medaljer med tanke på vilken folkmängd vi har. Snyggt jobbat!

De senaste dagarna har jag vigt fullständigt åt OS, helt enligt planerna. Nu är det exakt en vecka kvar av semestern och det finns inga som helst tankar på att avvika från denna kurs. :)

Just det, en sak till. The Dark Knight Rises. Såg den på bio igår och blev helt blåst av mattan. Den innehöll verkligen allting. Ettan tyckte jag var superbra medan tvåan mest var rörig. Trilogins avslutande del visade sig vara inget annat än ett mästerverk som alla borde ta del av. Wow!

Under isen, Sverige

Jag noterade redan efter ett par dagars tävlande att det inte ser bra ut för svenskarna i OS. Nu har en vecka gått och vad är det vi ser? En (nästan) total svensk kollaps över hela linjen! De enda som har gjort det de ska (i vissa fall till och med bättre) är seglarna, ryttarna, damfotbollslaget, herrhandbollslaget, Lassi Karonen och möjligtvis någon till som jag glömmer. Visst, jag är säkert orättvis eftersom många deltagare inte kunde förväntas göra några stordåd utifrån deras förutsättningar.

Men låt oss ta en titt på hur det har gått för några medaljhopp hittills:

Sarah Sjöström - var kanske vårt största guldhopp och har inte ens tagit medalj. Verkar vara helt ur form.

Therése Alshammar - skadad. Inget hon kan hjälpa så klart, men så typiskt. Det finns väl en liten chans att hon kan ta medalj ändå, men det kan man ju inte räkna med.

Damhandbollslaget - spelar så sjukt dåligt. Tråkigt att se.

Stefan Nystrand - sist i sitt försöksheat. Eh... va?

Robert Lindstedt/Johan Brunström (tennis) - blev precis utslagna.

Jörgen Persson - utklassad i andra omgången i pingisen.

Och sedan var det ju bland annat någon skytt som totalfailade. Även i judo, boxning med mera har typ alla blivit utslagna i första omgången.

Nu finns det ju ett antal goda chanser kvar, men jag tycker det är riktigt oroväckande att se vad som håller på att hända. En stor majoritet av svenskarna underpresterar och man kan ju undra hur de har förberett sig. Men det är bara att fortsätta stötta de gulblåa så kanske det är någon knopp som slår ut under de elva dagar som återstår!

Bäst och sämst på Liseberg

Har alltså varit på Liseberg idag, och det skulle förvåna mig om jag inte har varit där åtminstone 20 gånger i mitt liv. Med tanke på hur mycket jag alltid åker, och vilken listnörd jag är, känns det inte mer än rätt att försöka dra till med några listor av olika slag:

Bästa åkattraktionerna på Liseberg (nu och då)

1. Lisebergbanan (1987-nutid)
Utnämns härmed till Lisebergs bästa åkattraktion någonsin - eller sedan jag kom dit för första gången runt 1983 åtminstone. Den blir aldrig gammal eller tråkig utan är lika skön och mysig varje gång. Omgivningarna, suget i magen, längden, hastigheten... allt är perfekt avvägt och även om det inte är någon "thrill ride" är det på något sätt ändå den bästa berg- och dalbanan jag har åkt, oavsett nöjesfält.

2. Uppswinget (2007-nutid)
Jag fattar inte varför det alltid är så lite kö till denna underbara gunga. Alla som åker den verkar älska den - och jag är nog bland de största anhängarna. Utsikten är suverän och suget i magen är stundtals snäppet vassare än i Lisebergbanan. De enda sakerna som gör att den inte hamnar på första plats är att den av förståeliga skäl inte är lika varierande som ovan nämnda berg- och dalbana och att den tar slut lite för fort.

3. Balder (2003-nutid)
Vi köade i regn och rusk en dag i april 2003 för att få bli bland de första som åkte Balder - en otroligt bra berg- och dalbana i trä (som till och med blev framröstad till världens bästa ett av de första åren).  Den känns helskön hela tiden och innehåller det mesta man kan önska sig. Det enda som gör att Lisebergbanan ändå slår den på näsan är att Balder inte har skuggan av en chans när det gäller omgivningarna.

4. Hangover (1997-2002)
En underbar berg- och dalbana där man satt under rälsen och dinglade med benen, samtidigt som man satt mittemot två andra personer. Halvvägs in i banan bytte man håll och om man började framlänges fick man således åka baklänges resten av vägen. Loopar och skruvar blandades om vartannat och det var en grym upplevelse. Det var en sorglig dag när den revs för att ge plats åt... en minnesplats där kändisar fick sätta sina handavtryck.

5. SpinRock (2002-nutid)
En sorts gunga som påminner om ett vikingaskepp men som även snurrar runt och där man sitter och dinglar med fötterna. Har man tur ger den ett enormt skönt sug i magen - och då är den bland de allra bästa. Ibland känns det dock nästan ingenting och ibland blir jag lätt illamående av den. Men den är överlag riktigt bra.

Hedersomnämnande: Kållerado (1997-nutid)
En helmysig forsfärd där en åktur aldrig är den andra lik eftersom man aldrig vet hur mycket vatten man ska få på sig. Omgivningarna är helt perfekta dessutom. Dock blir den lite seg efter att man har åkt den några gånger, och den var bättre förr i tiden när man kunde göra roliga miner i en kamera längs floden och få fotot utskrivet efteråt.

Sämsta åkattraktionerna på Liseberg (nu och då):

1. Sagoslottet (1968-nutid)
Riv skiten! Den är plastig, skum och luktar skunk. En mysig eller romantisk upplevelse är väl vad Liseberg vill att man ska få, men i stället känner man sig nästan äcklad efter att ha åkt den. Blä.

2. Pariserhjulet (1967-nutid)
Jag upprepar: Riv skiten! Inte nog med att Liseberg nu har fått ett nytt och fräscht pariserhjul med gondoler - detta gamla åbäke är fullständigt livsfarligt eftersom vem som helst kan begå självmord genom att hoppa ut från korgarna precis när som helst. Och pariserhjul är ju bara så sjukt tråkiga dessutom.

3. Hökfärden (1985-1990)
Denna hamnar inte på listan för att den var speciellt tråkig att åka, men på samma sätt som med Pariserhjulet var det en åkattraktion där det gick utmärkt att begå självmord om man ville. Ganska små barn kunde, om de ville, helt på egen hand sätta sig i en hök utan att spänna fast sig, hissas upp till toppen av en uppskattningsvis minst 30 meter hög påle och snurras runt där uppe. Jag vet att jag reagerade redan när jag var liten på hur farligt det här var. Ett mirakel att ingen dog i den.

4. Cykelturen (2008-nutid)
Någon kom på en fantastisk idé: Vi bygger en karusell där barn själv kan trampa för att reglera vilken höjd de vill vara på. En intressant tanke men resultatet är bara extremt segt och tråkigt, och dessutom kan bara max tolv personer åka karusellen samtidigt.

Mest överreklamerade (inte rangordnade):

TopSpin (1993-2006)
En flygande matta som snurrade upp och ner ett antal gånger varje gång man åkte den. På papperet spännande men i verkligheten fick man upp allt blod i huvudet och det var inte behagligt alls. Det var skönt när de rev den.

Atmosfear (2011-nutid)
Europas högsta "Fritt fall" är visserligen en lite pirrig upplevelse när man sitter högst upp och väntar på att bli nedsläppt men den tar slut alldeles för fort och är inte alls så ruggig som man skulle kunna tro.

Kanonen (2005-nutid)
Visst, det är kul att bli ivägskjuten och man åker upp-och-ner två gånger. Men den är väldigt ryckig och inte bekväm. Dessutom bleknar den löjligt mycket i jämförelse med storebror Kingda Ka på Six Flags Magic Mountain i New Jersey.

Sleeping in their car

Vi vet alla hur skönt det var att somna i bilen på natten när man var liten, när man var på väg hem från någonstans där man hade varit med sina föräldrar. En varm och trygg känsla. OK, kanske inte alla känner till detta men det är en av de där sakerna jag har allra finast minne av från barndomen.

I natt, på väg hem från Liseberg, var det en riktig déja-vu. Denna gång satt min svåger vid ratten men det var av mindre vikt. Sov som en stock i 1½ timme och vaknade upp lagom groggy precis när vi körde in på kullerstenen vid Gränslösa. Linserna ganska igenklistrade vid ögonen men det kan man ju stå ut med. Det var en tidig morgon - gick upp klockan sex för att hinna med tåget norrut - och att vara på Liseberg i tolv timmar med en familj med två barn är kul men ganska utmattande. Det har varit en mycket stabil dag dock... och nu ska jag bara göra lite listor innan jag tar en lite mer ordentlig sovpaus.

Hon

I en avlägsen och för evigheter sedan bortglömd skogsglänta har en lång natt lagt sitt svarta täcke över bugande grässtrån. Inte ens en stilla bris smeker trädtopparna; en uppvaknad förväntan blandas med bävan. Något som till slut måste hända ligger i sin linda. Allt är stilla.

En ljus knopp växer sig större och större i mörkret.

Efter en stor väntan slår den slutligen ut. En flicka står där. Hennes hår faller böljande ner över hennes bladgröna klänning. Hon är helt tyst och hon är barfota. Försiktigt tar hon några steg över det mjuka gräset.

Allting står stilla. Väntar. Bävar.

Utan att stanna upp lämnar hon gläntan och går rakt in i den täta snårskogen. Grenar och taggar gör revor i hennes klänning och hennes fötter börjar blöda. Det måste bli så här. Hon försvinner tyst in bland träden.

Något har hänt. Träden vet.

Det kryper!

Vad är meningen med att obsessa över allt, antyda saker konstant, dra stora växlar på precis allting - kort sagt att göra livet, som är så lätt att leva ganska ofta, till en konstant kamp?

Det kan inte vara så svårt

Nu känner jag mig väldigt typiskt svensk, men det här måste ändå ut: Väderprognoserna suger. Det jag stör mig på är inte huvudsakligen att man inte lyckas förutsäga vädret, utan att man hela tiden ändrar sina prognoser och kanske främst att SVT:s prognoser kan skilja sig så extremt mycket från SMHI:s trots att SVT får sitt material från SMHI!

Här kommer ett talande exempel:

Den översta bilden är från SVT:s senaste prognos och den andra är direkt från SMHI. Enligt SVT ska det bli 17-20 grader här i  Båstad och sol blandat med moln, kanske någon regnskur. SMHI säger däremot att det ska bli 27 grader och soligt! Hmm... vad hände när SVT skulle anpassa SMHI:s prognos?

Inte nog med detta. Igår kände SMHI sig ganska säkra på att det på lördag skulle bli sådär 18 grader och ganska regnigt här. Några timmar senare har man ändrat sig en aning - nio grader varmare och strålande solsken. Och idag skulle det först bli 21 grader här, några timmar senare ändrade man sig till 24, igår kväll var det 21 som gällde igen, och nu på morgonen har man bestämt sig för 25. Vad det faktiskt blir återstår att se, men det är i alla fall omöjligt att lita på någon prognos.

Det jag alltid stör mig på, speciellt på somrarna, är att när det väl kommer in ett högtryck blir det alltid starkare och mer långvarigt än man först har beräknat. Det slår så gott som aldrig fel. Lär man inte sig från år till år? Visst, jag stör mig på det varma vädret som gör att det enda man kan göra är att bada eller stanna i källaren, men jag tycker det är ännu mer irriterande att man aldrig kan lita på prognoserna. Jag har alltid varit intresserad av väder och kartor, så det är på ett sätt lite synd att jag inte blev meteorolog. Min första mission skulle vara att ta reda på hur SMHI:s prognoser kan förvanskas så extremt mycket när de ska presenteras av tidningar och TV. Prio två skulle bli att på något jävla sätt försöka förbättra prognoserna - kanske genom att försöka se mönster från tidigare år.

Nördigaste inlägget på länge.

Min stad

En lång promenad i Malmö i en långsam sommarskymning igår kväll. Från S:t Knut upp mot stan, genom Gamla Väster, Kungsparken, Slottsparken, ut på Ribban och sen tillbaka in genom Slottsstaden, Davidshall och Rörsjöstaden. It's all good. Därefter ett glas vitt på balkongen med lite tända ljus och en laptop och nästan total tystnad.

Idag bär det av mot Båstad och nu ska de första doppen tas för säsongen. Till helgen blir det Karlskrona. Och imorgon tjuvstartar OS med damfotboll. Livet leker!

Underbara människa!

Jajamensan, den var kvar! Efter en ganska lång färd ut i obygden blev jag först besviken över att inte se vindskyddet ligga kvar där jag lämnade det, mitt på en grusparkering nere vid sjön Rottnens strand. Ett par sekunder såg vi dock att någon fantastisk person hade ställt det prydligt mot ett träd precis intill. Så skönt! Den här personen kunde ha tagit det, slängt det, vad som helst. Det kunde ha varit sönderbitet eller -trampat av vilda djur (typ elefanter eller dinosaurier) men det enda spår som naturen hade satt på det var en del fågelskit, och det ska inte vara några problem att tvätta bort. Bättre lite skit i skogen än ett fullkomligt kaos. Nåt sånt.

Kvällen innan hade vi varit på trevlig hemmafest och sedan också haft det bra på De Luxe, med bra dansmusik och ypperligt sällskap. Fina grejer.

Ingen aning vad jag ska göra de kommande dagarna, men jag funderar lite på att utforska Lund imorgon och ta med datorn så att jag kan sitta på stadsbiblioteket och skriva lite på en novell eller vad det nu kan tänkas bli. Kan inte sitta och ruttna i min ensamhet (det är inte speciellt synd om mig egentligen). Men skönt att ha lite planer för de kommande veckorna - lite besök, Båstad, Karlskrona, Liseberg, OS, och så kommer ju Malmöfestivalen som stabil avslutning. Ska nog kunna bli helt OK. Jarå.

Little brother

Då var det dags igen. Det är inte ofta jag kör en låt bokstavligt talat på repeat. Senast det hände var i början av januari när Beyoncés Love on top gick varm här hemma. Nu är det Little brother med The Tallest Man on Earth. Jag vet inte vad jag älskar med den riktigt, men jag älskar verkligen den på alla sätt. Jag får rysningar och gåshud av hur vacker den är.

Lyssna! Gör det, det är en order dammit!

Fiasko-Fredde har en plan

När vi var uppe i Tyresö förra veckan visade SVT en repris på Uppdrag Gransknings IKEA-dokumentär. Kamprad framstod som en smart men egoistisk och ganska diabolisk affärsman. Hans stora knep som gjorde att han hade kommit undan så gott som alla stora granskningar de senaste 700 åren ungefär var att han spelade dyslektisk och smått efterbliven, vilket gjorde att folk tyckte lite synd om honom när han gjorde eventuella misstag. Och mycket riktigt - när han blev tvungen att be om ursäkt förra året för vissa saker meddelade han att det var fiasko-Ingvar som hade varit framme igen. Så otroligt patetiskt. Det finns vissa personer som i pressade lägen när de vet att alla andra alternativ är körda börjar slänga ur sig saker som "Allt är mitt fel, jag är en dålig människa" och så vidare, för att få medömkan. Så otroligt fattigt.

Att jag just när det gäller det där vindskyddet till bilen verkligen är fiasko-Fredde råder det inget större tvivel om. Jag nästan önskar att jag kunde tråckla mig ur situationen genom att köra värsta snyftarvalsen och med det förödmjuka mig själv till det yttersta, men nu är det som det är.

Så jag har en plan. (Varför har jag börjat skriva stycken med bara en mening, precis som i Aftonbladet? Så jäkla illa.)

Om jag inte hittar det jävla helvetes vindskyddet till helgen (vilket jag förmodligen inte gör) när jag ska till brottsplatsen och leta, tänker jag bestraffa mig själv på följande sätt framöver: Jag ska helt enkelt hålla ögonen öppna efter situationer där jag kastar bort pengar i onödan, och så strypa betydligt fler av dem än i nuläget, tills jag har sparat samma summa som vindskyddspuckot kostar. Först tänkte jag - efter en snabb överslagsräkning - att jag skulle sluta snusa i två år och 17 veckor, men det kändes också lite väl extremt. Men att dra ner på såna saker samtidigt som jag någon gång när jag verkligen vill lägga pengar på något som egentligen är ordentligt onödigt bara säger nej till mig själv - det borde faktiskt kunna funka.

Detta är det perfekta straffet för mig eftersom jag älskar att småkonsumera onödigheter hela tiden. Så nu väntar andra tider ett tag framöver för fiasko-Fredde!

Fiasko-Fredde! Det är jag det. (*ryser av skabbkänsla*) Ja, OK då, det går utmärkt att tycka synd om mig. Lägg in en kommentar och skriv hur mycket pengar du vill skänka.

Pengahelvete

Nu fick jag äntligen min semesterersättning efter två veckors ovisshet. Ett skönt tillskott som ska sparas för att ha råd med...

Kanske...

Bidrag till Japan-resan?

Nej!

Way out west-biljetter??

Nope!

Raka vägen till sparkontot?

Glöm det!

Nej, jag hade tänkt använda pengarna till att köpa ett vindskydd till en Ford Focus Cab! Eller ja, det räcker ju inte till det men det är en bra bit på vägen! Vad kul det känns! Hur fan kan en bit tyg och lite hårdplast kosta flera tusen kronor? Och varför, VARFÖR glömde jag det på en vändplan mitt ute i ingenstans i mörkaste Småland? Och varför kollade jag inte upp hur dyrt detta skulle bli för mig så att jag kunde ha vänt, kört 40 mil och hämtat skyddet? Nu är det ju helt säkert förstört.

Så jäkla tråkigt. Finns inte mycket som känns tristare än att göra av med mycket pengar på något helt onödigt bara för att man har glömt hjärnan hemma. Godnatt.

En lång man

En trevlig afton hos Kalle på Kungsholmen är history och nu känns det fint att vi kommer träffas om några veckor igen i Blekinge. Imorgon blir det städdag här i Tyresö och sen går tåget hem framåt kvällen. Det ska bli riktigt skönt att komma tillbaka till Malmö och återgå till det vanliga livet. Ska försöka ta mig iväg till lite olika ställen den kommande veckan och inte bara sitta hemma och bokstavligt talat jäsa.

Jag håller på att bli ganska kär i den nya skivan med The Tallest Man on Earth. En väldigt konstigt grej egentligen - jag har inte alls gillat hans tidigare alster, till stor del för att jag har haft svårt för hans extremt nasala och "skräniga" (i brist på ett mycket bättre ord - ha i åtanke att klockan är ett på natten och jag är ganska dåsig) röst. På nya plattan har han lugnat ner sig och hans röst är helt plötsligt helmysig samtidigt som hans låtar är harmoniska och vackra på ett sätt som jag inte alls kan motstå. Jag känner mig ganska säker på att There's No Leaving Now kommer att hamna högt på min lista över 2012 års bästa album.

Och så Way Out West. Om det finns biljetter kvar om några dagar kommer jag förmodligen inte kunna stå emot. Hur ska jag kunna förlåta mig själv för att inte ha tagit chansen att se Kraftwerk, Bon Iver, Frank Ocean, Best Coast och alla andra? Snudd på omöjligt.

På Piren (en ny bar/restaurang vid vattnet på nordvästra Kungsholmen) spelade de Homesick med Kings of Convenience ikväll. Det blev plötsligt varmt, tryggt och melankoliskt och jag kastade ett antal mentala slängkyssar till personen som valde musiken. Det är världens bästa band och jag tror jag kommer att säga det när jag dör.

... I can't stop listening to the sound
of two soft voices
blended in perfection
from the reels of this record that I found.

... a song for someone who needs somewhere
to long for.

WOW

Det är nog inte ett sammanträffande att Way Out Wests initialer blir WOW.

Jag har redan tyckt att årets uppställning är jättebra men när de igår avslöjade att de har bokat Kraftwerk visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Lyrisk över en så bra line-up och irriterad över att jag inte har biljett. Visst kan jag köpa en men det är nästan 2000 det handlar om och den här sommaren är det tveksamt om det funkar.

Följande band skulle jag gärna eller mycket gärna vilja se på årets upplaga:

Kraftwerk, Blur, Bon Iver, Memory House, Frank Ocean, Here we go magic, Best Coast, OFWGKTA, Bowerbirds, Korallreven, Deportees, The Royal Concept, Ben Howard.

Med andra ord bara en bråkdel av allt, men framför allt när det gäller Kraftwerk (vilka jag förvisso har sett live tidigare men de är ju liksom gudar), Bon Iver, Frank Ocean, Best Coast och OFWGKTA känner jag att det är bara vansinne att inte försöka fixa detta.

HMM.

Soundtrack of my life

Har tagit plats på en madrass på golvet i ett pojkrum i en villa efter en dag där allt har klaffat på något sätt. Som pricken över i:et begav jag mig ut på en joggingrunda här i Tyresö Strand runt kvart över tio på kvällen. Solen hade gått ner över Erstaviken (vilket jag tror är namnet på den, men jag är för lat för att kolla upp det) men skymningsljuset låg fortfarande kvar. Den ena vräkiga villan med havsutsikt efter den andra passerades och i öronen hade jag min spellista A new beginning. Jag skapade den för ett par år sedan och tanken var att den skulle spelas när något positivt låg i startgroparna; en stilla söndagsmorgon då de första solstrålarna letade sig in i vardagsrummet, den första dagen med uppåtgående trend efter en tung period i livet... jag vet inte, bara som symbol för ett nytt hopp.

I nuläget har den där listan blivit en av mina mest spelade, och det har nog mycket med att göra att hela det senaste året sedan jag flyttade till Malmö har känts som början på något riktigt bra. Därför passar den i de flesta lägen. Och ikväll, när jag helt ensam joggade fram på vägarna vid havet, första dagen av den här stockholmsveckan, kunde det bara inte passa bättre. "Lascia ch'io pianga", "River man", "Saturday waits", "1979", det är de jag kommer ihåg från rundan. Det kunde helt enkelt inte bli bättre.

Den dag jag fick jobbet i Malmö gjorde jag en annan lista vid namn En dag av lycka som är den andra listans kusin men som är mer sprudlande och toklycklig. Den har jag lyssnat på max två gånger sedan dess; den reflekterar en sinnesstämning jag extremt sällan befinner mig i - en av total galen lycka. Det är inte det det handlar om när jag slår på A new beginning, vilket jag gör säkert ett par-tre gånger i veckan. Där är det mer en lugn, trygg känsla av typen "jag har hela den här dagen och veckan och månaden och året och livet framför mig och the only way is up".

Lyssna själva.

Godnatt. I morgon bitti är det ännu en ny beginning.

Badkruka

Kan inte fatta att det är 2 juli och jag har inte badat i havet eller sjön ännu. Men jag tror i och för sig inte jag är ensam om det. Vi kan ta idag som exempel. Jag har ledigt och det är soligt och det är sommar. Två små problem bara. Det är 18 grader varmt och i vattnet är det kanske 16-17, max. I Växjö tog jag ofta premiärdopp i maj men då var det när det var riktigt varma dagar - då kan man tycka det är jätteskönt att kasta sig i en kall sjö i någon minut för att svalka sig. Får väl se vad som händer framöver men snart är det jävlar dags.

Helt OK dag idag - jag har slöat och lite annat. Jag städade lite halvhjärtat eftersom badrummet började se för jävligt ut och det var dammråttor lite överallt i lägenheten. Precis när dammsugaren var ställd in i skåpet igen kom det en vindpust som inte var av den här världen (jag vågar inte spekulera i vilken värld den kom ifrån men förmodligen kan det ha varit en kollektiv lättnadens suck som  gick genom Sverige efter att de förbannade ASEN som brutalt gruppvåldtog kvinnan på Mariannelunds flyktingboende inte fick sänkta straff i hovrätten) genom den öppna balkongdörren och en blomkruka i närheten kraschade rakt ner i min dator. Hundra skärvor på golvet och en hel del jord rakt ner i datorns tangentbord. Så fram med dammsugaren igen, varpå jag lyckades suga upp två av tangenterna. Därpå följde det mysiga jobbet att riva upp en full dammsugarpåse (fy fan vad äckligt!) för att leta. Efter utfört uppdrag insåg jag att 3-tangenten hade tagit tillräckligt stor skada av smällen för att inte kunna sättas fast ordentligt igen. Som tur är har jag ännu en 3:a. :)

Dags sedan att cruisa iväg i den lånade bilen till Preem för en "Finast"-tvättning. Helnöjd över att jag lyckades med detta, och inte lite lycklig över att ha fått sitta inne i bilen när den automatiskt tvättades, gled jag vidare till Rönneholmsparken där jag satt och läste halva eftermiddagen. På kvällen lagade jag och Jenny mat och spelade Beach Spikers. Datorn vann konstant med två eller tre bollars marginal, oavsett hur bra vi spelade. Det tog mig flera matcher efter att hon gått hem innan jag slutligen lyckades knäcka de satans kubanskorna.

Nu packa - imorgon Estocolmo!

Så funkar det

Vi går på bio, betalar 135 kr för att se Prometheus i 3D, tycker att den är relativt hyfsad men mest jäkligt snygg, och så går pengarna delvis till att betala skyhöga löner till Ridley Scott, Damon Lindelof, Charlize Theron och Noomi Rapace. Och det är väl OK - man vet ju att det är så det funkar. Men frågan är varför man sväljer det och fortsätter betala löjliga summor för att gå på bio. Ja ja.

Imorgon blir det nog en roadtrip i bilen med R, T och F. Får se var vi hamnar.

Moa Hjelmer - vilken underbar löpare! Sverige har fått en ny internationell stjärna! Första dam någonsin att vinna en medalj på 400 meter på EM. Första svensk att ta medalj på EM sedan 1950. Nytt svenskt rekord (med stor marginal). Uttagen till OS. Och tjejen är bara 22 år. Ska bli hur kul som helst att följa hennes karriär! Imorgon hoppar en annan favorit, Angelica Bengtsson, final i stav. Jag tror inte man ska hoppas för mycket på henne med tanke på att hon bara är 19 och dessutom har hon varit skadad. Men spännande blir det oavsett. Också himla kul att Tornéus gick till final i längd på ett så övertygande sätt och att killen som jag inte ens har lärt mig namnet på ännu gick till final på 200. Kanske har Sverige en framtid inom friidrotten ändå! Vi ska ju inte glömma att vi även har Green Tregaro och Jungmark, plus säkert andra som jag glömmer. Go Sverige!

Ups & downs

En rätt sugig dag fick en fin avslutning.

Igår, på väg hem från Växjö, tog jag en liten omväg via sjön Rottnen för att besöka en av Växjö kommuns fem tysta områden. Där ställde jag bilen och gick ner till sjön en stund. Jag fällde ner cabben och tog av en skärm från baksätet, vars funktion jag inte känner till. Jag vet inte riktigt varför jag tog bort den, men det är mindre viktigt nu. I alla fall glömde jag att lägga in den i bilen efteråt, och idag kom jag på att den saknades och att måste ha lämnat den där. Ett tyst område innebär också per automatik att det är ett ställe där praktiskt taget inga människor vistas, vilket också innebär att det är svårt att hitta dit. Så jag har inga förhoppningar om att någon vänlig själ ska åka dit och lokalisera den där skärmen. Nu blir Gustaf säkert jätteglad när han och Frida kommer hem från USA och jag berättar att jag tagit hand om deras bil på ett mindre än utmärkt sätt.

Så jag får köpa en ny, antar jag. Detta i kombination med att jag var på dåligt humör och att jag hade noll koll på när kvällens fest på Ribban skulle börja (jag trodde 19 när det i själva verket var 17, vilket innebär att jag alltså kom två timmar för sent), plus att jag hade riktigt ont i ryggen, gjorde att dagen kändes jävligt sugig. Tack vare en trevlig kväll med solnedgång på T-bryggan, gjorde att jag trots allt är på hyfsat bra humör nu.

Får se vad som händer i helgen. Kanske blir det dubbla besök, kanske blir det inget alls. Det enda som är säkert är att jag måste lägga mig nu.

What can I say... Praha, Prag, Prague

Det spelar ingen roll vilket årstid det är, vilken tid på dygnet, vilket väder, vilken sinnesstämning man är i... den här staden är så mäktig, vacker, lugnande, sprudlande och magisk.

Vi bor precis på gränsen mellan Vinohrady och Nové Město, på väg uppför en långsamt sluttande kulle som utgör de större delarna av södra centrala Prag. Några kvarter bort åt öster ligger Náměstí Míru (Fredstorget) med sin fina kyrka, där man kan sitta på bänkar eller i gräset och se spårvagnarna köra förbi. Åt nordväst har vi Riegrovy Sady, en stor park på en ännu högre kulle med utsikt över så gott som hela staden. Helmysigt. Norrut och västerut sluttar gatorna neråt mot floden Vltava (Moldau) och Nya stan (som förresten började byggas på 1300-talet och som följaktligen inte är så värst ny). Söderut och runtomkring lite överallt breder kvarter efter kvarter ut sig med byggnader i fantastisk arkitektur. I varje kvarter finns någon eller några hus som skulle kunna vara ett borgmästarresidens i vilken stad som helst i Sverige. Färgerna går ofta i pastell och i kombination med alla träd som kantar gatorna skapas något alldeles speciellt, minst sagt.

Det kan bara inte finnas någon vackrare stad.

Bara detta hade räckt - Vinohrady och Nya stan. Men så finns ju Gamla stan med alla sina vindlande gränder. Det kryllar av turister på det stora torget och på gatorna däromkring, speciellt ner mot floden. Det är fint där också, men allra bäst är områdena precis öster och nordöst om Tynkyrkan. Ett par gathörn senare är allt tyst, gatstenarna ligger kvar sedan 1000 år tillbaka och det är stundtals omöjligt att se några tecken på att vi befinner oss på 2000-talet eller något av de senaste två-tre århundradena för den delen.

Så tar man spårvagn 22 upp längs serpentinvägen till Pragborgen. Där hittar man en egen stadsdel som är helt inringad av murar av olika slag. Därinne tornar bland annat Vituskatedralen upp sig, och efter 280 trappsteg har man en grym utsikt över staden. Väl nere på marken igen kan man strosa genom Paradisträdgårdarna nedanför murarna för att sedan ta de långa trapporna ner genom Malá Strana (Lillsidan) och dess karaktäristiska pyttesmå hus med orangea tak. En mängd mysiga gränder finns att tillgå och som i resten av staden kryllar det av genuina restauranger, butiker och pubar.

Kanske njuter man av utsikten från slottet Vyšehrad eller Letenské Sady, kanske strosar man genom den gamla judiska stadsdelen, kanske besöker man en av världens pubtätaste distrikt eller kanske sätter man sig i en park som är stängd för allmänheten på söndagar, trots att det råkar vara söndag. (Där fick jag vara i fred, och jag fattade inte varför förrän i efterhand när jag såg skylten.) Men vad man än gör är Prag ett underverk och en plats som känns ändå in i maggropen. Det är den känslan jag hade för Malmö innan jag flyttade dit, men gånger hundra. Kanske skulle jag flytta hit någon gång, eller åka hit en hel sommar eller något. Jag får helt enkelt inte nog av Prag - det är ren kärlek.

It's a wonderful world

"It's a wonderful world, Hobbes, old friend... let's go explore!"

Något åt det hållet ska det vara. Och nu är det läsårets sista dag - om nio timmar springer jag rakt ut i ett sju veckor långt sommarlov som börjar med Prag-resa nummer sju (om jag nu inte blir mer sjuk än jag redan är) och som fortsätter med diverse skåneäventyr med mera.

Som bäddat för eskapader och oskrivna blad.

M. Ward – The First Time I Ran Away

En dag

Har haft en riktigt fantastisk dag. Tog tåget till växjö för lillestadskolans dag. Folk var så glada att se mig - elever, föräldrar, gamla kolleger. Blev så himla glad. Satt vid sjön med Linda i kvällssolen och Växjö var nästan lite för fint för mitt eget bästa. Och så fick jag träffa Lisa på stationen precis innan tåget gick tillbaka. Plus att de fyra timmarna på tåget var smått fantastiska.

Somnar med nån märklig blandning av lycka och vemod.

In trutina

In trutina mentis dubia
fluctuant contraria
lascivus amor et pudicitia.

Sed eligo quod video,
collum iugo prebeo:
ad iugum tamen suave transeo.

Nej, jag kan knappt ett ord latin, men ett antal försök att översätta denna text har fått mig att förstå att den också kan översättas på ett antal olika sätt. Andemeningen är dock alltid densamma: en person (i detta fall en ung kvinna) sjunger om att hon vacklar mellan åtrå och blyghet men att hon väljer vad hon själv ser. Hon böjer sig för oket och accepterar dess plågsamt underbara börda. Något åt det hållet. The sweetest pain, med andra ord.

Och det kan liksom inte uttryckas bättre än så. Har alltid tyckt så och är ganska övertygad om att jag alltid kommer att göra det.

Jag tror inte på Rödluvan heller

För ett antal år sedan lämnade jag Svenska Kyrkan. Min naiva kristna tro från uppväxten hade komplett slagits i spillror när jag inte bara började tänka mer självständigt utan också började läsa religionsvetenskap på universitetet. Det framgick utan minsta tvivel att all religion inte bara var opium för folket utan också orsak till en skrämmande stor andel av alla konflikter och allt annat skit som pågår i världen.

Jag har inget emot att man söker sig till en religion för att finna trygghet och gemenskap, ofta i svåra tider. Och om folk vill tro att en snickare helt plötsligt gick på vatten och förvandlade vatten till vin, eller att en icke läs- och skrivkunnig arabisk ensamvarg fick oväntat besök av Gud i en grotta och vips så var en helig bok nedtecknad... så fine with me! Det är inte mitt problem att folk vägrar att tänka logiskt.

Men när mina skattepengar går till att den svenska staten ska betala ut bidrag till svenska trossamfund som uppmanar sina medlemmar att bryta mot den svenska lagstiftningen... då jävlar ser jag rött. Ge mig EN anledning till att detta är rätt!

Med dagens svenska medieklimat är väl detta blogginlägg ett klockrent bevis för att jag är rasist och att jag röstar på Sverigedemokraterna. Och det är ännu en grej som gör mig sjukt upprörd. Sen när har man inte rätt att peka på saker i samhället som man tycker är fucked up? Jag tycker inte muslimska ledare ska råda sina kvinnliga undersåtar att acceptera månggifte och misshandel. Jag tycker islam är en till stor del riktigt knäpp religion. Jag tycker att kristendom, judendom, hinduism... etc... är riktigt knäppa religioner. Gör det mig till främlingsfientlig?

Läs mer (angående kvällens Uppdrag granskning):

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/dubbelmoralen-i-mosken http://svt.se/ug/muslimska-ledare-uppmanar-kvinnor-till-underkastelse http://www.sydsvenskan.se/sverige/6-av-10-gav-lagstridiga-rad

Alltid är det nåt

Nu är det dags för ett missnöjesinlägg, så sluta läsa om du inte är intresserad av sånt. Alla jävla kostnader! Jag skulle vilja att det bara kunde få gå en månad utan en massa oväntade utgifter. Förra veckan gick mina glasögon sönder - jag har ingen aning om hur det gick till, de låg i fodralet och så en dag var de sönder - och det är just sådana grejer som är de mest irriterande. Jag har inte orkat lämna in dem ännu. Idag ska jag till IKEA för att jag måste handla en massa växter till min balkong eftersom alla utom en har dött under vintern, trots att tre av dem borde ha överlevt. Och man kan inte ha en så trevlig balkong som min utan att den lever upp till åtminstone en del av sitt potential. Så var det pianot. Jag köpte det i somras och fick det stämt direkt eftersom det lät för jävligt efter flytten. Stämmaren sa att det helst skulle stämmas om inom några månader men jag trodde mest det var för att han ville tjäna mer pengar. Nu har jag dock märkt att det låter riktigt illa igen - det är främst ostämt men några tangenter fastnar ibland i det nedtryckta läget och det funkar ju inte. Så det blir omstämning nästa vecka och det är inte gratis om man säger så. Som den lilla extra gräddklicken på tårtan fastnade sladden till mina hörlurar (som jag älskar) i ett trappräcke i morse när jag skulle cykla till jobbet och var stressad. De dog och nu har jag fått beställa nya. Och allt detta medan jag har ett jobb som är kraftigt underbetalt. Do the math. Jag klarar mig men det lär inte bli några utsvävningar den närmaste månaden åtminstone.

För sakens skull

Jag bloggar ikväll enbart för att jag är precis i en sådan situation som alltid slutar med att jag bloggar. Frustration. Och en del av frustrationen är att jag inte kan säga mer än så. Så inlägget är helt meningslöst för alla utom mig.

Så jag får väl lägga till att jag är riktigt seg i benen efter en joggingrunda på över 13 km idag. Mest skönt. Tempot jag höll var mycket långsammare än godkänt men på en månad ska jag nog kunna komma i någorlunda hyfsad form inför Varvet.

Då går jag ner...

Stockholm är magnifikt, pulserande, vackert, hårt. Malmö är avslappnat, grönt, nära, fantastiskt.

Att spendera en hel kväll i ett 3 kvadratmeter stort källarutrymme i Solna, inrett som porrhåla, var något utöver det vanliga.

12 timmar på tåg är småsegt.

Att handla kläder och skor för ganska mycket pengar när man redan har det lite tajt är smart.

Götgatan är helskön.

Sommartid... Varför???

Somnar nu.

Så talar dåliga förlorare

Malmö vann mot Västerås med 4-1 samtidigt som Rögle slog Oskarshamn med 7-0. Här hemma i TV-soffan var glädjen total - inte enbart för att Rögle nu har nått kvalserien för sjunde året i rad, utan även för att ett lag som endast överlever för att det finns folk med stora plånböcker bakom dem nu har spelat säsongens sista match. Malmö har på drygt tjugo säsonger som elitklubb lyckats vaska fram så få egna stjärnor att de förmodligen går att räkna på två händer. Inför säsongen 2011/12 satsade man ungefär en miljon miljarder på nya spelare (tror det köptes in 22 nya). Nu var det Elitserien nästa. Men nej, ännu en gång fick hockey-Sverige se att det måste till någon form av genuin lagkänsla, en äkta stolthet över att få spela i A-laget, för att det ska gå att komma någonstans. I allsvenskans sista omgång lyckades Malmö trots allt tråckla sig vidare till förkvalserien, och inför kvällens match var förutsättningarna följande: Oskarshamn hade allt i egna händer och skulle möta Rögle borta. Malmö behövde vinna sin match men om Rögle slog Oskarshamn med två mål mer än vad Malmö slog Västerås med, ja då skulle inte seger räcka för Malmö.

Västerås hade alltså inget att spela för och man måste väl ändå säga att de vek ner sig när de förlorade med 1-4 hemma mot Malmö ikväll när de tidigare under säsongen slagit Malmö vid fem tillfällen. Samtidigt spelade Rögle bättre än jag någonsin sett dem spela och krossade Oskarshamn med 7-0. Rögle till kvalserien, Malmö utslagna. Undertecknad mucho glad.

Så till det roligaste av allt. Malmö börjar klaga på Oskarshamns inställning. Ungefär som om de skulle ha lagt sig i förväg. Motiverat när de hade allt i egna händer! Men givetvis går det inte att acceptera att lillebror från landet - som i flera år nu i stället har varit storebror, något som Malmö aldrig kommer att inse - är laget som ser till att Malmö nu får rikta in sig på ännu en säsong i Allsvenskan, med förhoppning om att någon gås & krås-pamp öppnar stora plånboken ännu en gång inför nästa säsong.

Så här sportsliga och intelligenta var Malmös spelare och ledare efter matchen (klippt från Sydsvenskans nätupplaga):

*** *** ***

– För mig är det obegripligt hur ett lag som har en chans att spela sig till kvalserien och en plats i elitserien kan förlora med 7-0.

Uppgivenheten stod inte att ta miste på bland Redhawksspelarna.

– Inte klokt som Oskarshamn viker ner sig. Och de har mest att spela för. En eloge till Västerås, tyckte målvakten Pontus Sjögren.

Assisterande tränaren Patrik Sylvegård trodde att det blir en återgång till det tidigare play off till elitserien.

– Så här får det inte gå till, sa han.

– Stämmer rapporterna som jag fått från Ängelholm är det en stor skandal. Tränaren Fredrik Söderström är en skam för svensk hockey. Det här ät pinsamt. Jag saknar ord.

*** *** ***
En eloge (!) till Västerås som för första gången på evigheter förlorade mot Malmö. Vilken kämpainsats! Och nu måste vi ändra reglerna, för det gick inte vår väg. Det påminner mig närmast om mina tjuriga sjätteklassare som någonstans börjar inse att hela världen inte snurrar runt dem och panikslaget försöker klamra sig fast vid det sista halmstrået, något som i de flesta fall brukar visa sig vara barnslig, ogrundad smutskastning. Det gör mig inte speciellt upprörd eftersom lyckan som sagt är total här hemma, men det är tragikomiskt i ordets rätta bemärkelse.

Just det, ett sista tips också. Dumpa det fåniga "Redhawks" i ert klubbnamn, dumpa NHL-hybrisen och inse på vilken nivå ni faktiskt befinner er. Gå tillbaka till Malmö IF och satsa några av de där miljonerna på en riktigt ordentlig plantskola för era unga talanger i stället. 8 mil norrut finns ett lag ni kan ta inspiration av  - förutsatt att ni kan svälja er oklädsamma stolthet. Jag kommer aldrig att heja på er, men det betyder inte att jag inte någon gång i framtiden kan börja respektera er som lag. Åtminstone en aning.

Topp 10

De flesta som känner mig vet nog vid det här laget att jag är en statistiknörd. Jag gillar att göra listor över saker och då främst musik. Så när en kollega i fikarummet häromdagen bad mig lista mina fem favoritlåtar med Belle & Sebastian gick jag givetvis igång. För hur gör man en sån sak? Men så började jag fundera och bestämde mig för att göra topp 10-listor för mina favoritartister och -grupper. Inte särskilt oväntat visade det sig vara de jag har lyssnat längst på och som har störst låtskatt att välja mellan - Pet Shop Boys och Belle & Sebastian - som var svårast. Jag skulle vilja göra topp 20 eller 30 i stället, men NOPE!, nu är det 10 som gäller. Så here we go! (Titeln inom parentes indikerar vilket album låten kommer från)

EDIT: Sådärja, nu har jag tagit nördandet till en helt ny nivå och lagt in Spotify-länkar till låtarna och albumen, samt till några utökade spellistor. Älska lördagar när man har tid till sånt här medan femmilen i Holmenkollen står på i bakgrunden! :)

Topp 10 - Kings of Convenience

Cayman Islands (Riot on an empty street, 2004)
Winning a battle, losing the war (Quiet is the new loud, 2001)
Toxic girl (Quiet is the new loud, 2001)
I don't know what I can save you from (Quiet is the new loud, 2001)
Second to numb (Declaration of dependence, 2009)
24-25 (Declaration of dependence, 2009)
Surprise ice (Riot on an empty street, 2004)
Summer on the westhill (Quiet is the new loud, 2001)
The weight of my words (Quiet is the new loud, 2001)
Power of not knowing (Declaration of dependence, 2009)

Lyssna mer: Spellista

Topp 10 - Pet Shop Boys

The end of the world (Behaviour, 1990)
My October symphony (Behaviour, 1990)
Betrayed (Se a vida é, 1996)
It couldn't happen here (Actually, 1987)
Liberation (Very, 1993)
Only the wind (Behaviour, 1990)
Nervously (Behaviour, 1990)
I wouldn't normally do this kind of thing (Very, 1993)
Left to my own devices (Introspective, 1988)
I'm not scared (Introspective, 1988)

Lyssna mer: Spellista

Topp 10 - Ash

Polaris (Twilight of the innocents, 2007)
Folk song (Nu-clear sounds, 1998)
Low ebb (Nu-clear sounds, 1998)
Saskia (You can't have it all, 2007)
Lose control (1977, 1996)
Angel interceptor (1977, 1996)
Oh yeah (1977, 1996)
Sometimes (Free all angels, 2001)
Walking barefoot (Free all angels, 2001)
Someday (Free all angels, 2001)

Lyssna mer: Spellista

Saskia är en b-sida och finns inte på Spotify.

Topp 10 - Damien Rice

Accidental babies (9, 2006)
The blower's daughter (O, 2002)
Dogs (9, 2006)
Amie (O, 2002)
Cannonball (O, 2002)
The animals were gone (9, 2006)
Elephant (9, 2006)
Delicate (O, 2002)
9 Crimes (9, 2006)
Prague (O, 2002)

Topp 10 - Teitur

Let's go dancing (Poetry & airplanes, 2003)
All my mistakes (Stay under the stars, 2005)
Baby you don't ever have to see me (Stay under the stars, 2005)
One and only (Poetry & airplanes, 2003)
You get me (Stay under the stars, 2005)
Amanda's dream (Poetry & airplanes, 2003)
I was just thinking (Poetry & airplanes, 2003)
Letter from Alex (The singer, 2008)
Don't want you to wake up (Stay under the stars, 2005)
Halfway between (Poetry & airplanes, 2003)

Vill man lyssna på Baby you don't ever have to see me kan man spola fram till 4:18 på All my mistakes - den är ett gömt spår.

Topp 10 - Belle & Sebastian

Another sunny day (The life pursuit, 2006)
If she wants me (Dear catastrophe waitress, 2003)
I'm a cuckoo (Dear catastrophe waitress, 2003)
Dress up in you (The life pursuit, 2006)
Piazza, New York catcher (Dear catastrophe waitress, 2003)
The boy with the arab strap (The boy with the arab strap, 1998)
I didn't see it coming (Write about love, 2010)
Asleep on a sunbeam (Dear catastrophe waitress, 2003)
Jonathan David (Sing Jonathan David, 2001)
Judy and the dream of horses (If you're feeling sinister, 1996)

Hymn

Hush little lady, don't you worry
This is the end of a beautiful story
Sleep through the night and tomorrow morning
New great adventures waiting shortly

Lascia ch'io pianga

Jag har gått runt och gäspat på jobbet idag så att jag faktiskt har lite värk i käkarna nu. Så blir det när man lägger sig lite senare för varje kväll som går. Och nu är det de sista skälvande minuterna före midnatt och jag borde inte göra något annat än att sova. Jag måste först bara posta den här videon här också. Satt och såg von Triers Antichrist för andra gången i helgen och inte nog med att det är en riktigt bra (om än äcklande så det förslår) film - musiken i öppningssekvensen och slutscenen är fantastisk. Det är ett sånt där klassiskt stycke som jag hört massor av gånger men aldrig riktigt lyssnat på. Nu vet jag att det är en aria från Händels opera Rinaldo och den tilltalar mig på varje sätt som alls är möjligt. En lite annorlunda - men minst lika vacker - version är den jag har fastnat för och som jag nu lyssnar på ett antal gånger varje dag. Och med detta säger jag godnatt.

You win some, you lose some

Jag har en liten, liten känsla någonstans som säger att jag kanske har börjat bli bättre på att hantera motgångar, typ det senaste året eller något. Det kan också vara helt fel, men nja, njo... jag vet inte! Utan att bli specifik är det en del saker som har varit steg framåt och givetvis också en del som varit raka motsatsen. De positiva har jag njutit av och de negativa har jag grämt mig över och sedan ganska fort kommit över dem. Jag vet inte, kanske är det så enkelt att det är fler saker som gått åt rätt håll i slutet än det motsatta, och rimligtvis borde det bli lättare att leva med motgångar när man har desto fler framsteg att "njuta" av. Men jag hoppas att förklaringen inte är så tråkig utan att det mer handlar om att jag se tillvaron för vad den verkligen är. Alla människor har problem på olika sätt och i allas liv finns det saker att glädjas åt. Om jag tittar på hur mitt liv ser ut idag och ponerar att jag skulle ha varit i en liknande situation för några år sedan... så kanske jag hade tyckt mer synd om mig själv vid den tiden. Jag har fått mycket hjälp och har jobbat en hel del med mig själv... och om det är så väl att det faktiskt har gett resultat nu, 2012, då är det riktigt nice.

Och eftersom bra saker kommer till dem som väntar och allt det där... så kommer min dag snart. Det är nästan så jag känner det själv. Ja. Så är det nog.

Oh! Learys!

Har varit på O'Learys på Entré ikväll och sett fotbollen. Shit vad stort det är! Jag har varit där en gång innan men då satt vi bara precis vid entrén och jag fick inte alls för mig att det var så stort. Lätt största baren/restaurangen jag varit på i mitt liv. Plus spelrum och bowlinghall i samma lokal. För att inte nämna att det är TV-apparater precis överallt. Det spelar ingen roll vilken plats du sätter dig på så behöver du bara öppna ögonen för att se matchen. Riktigt imponerande faktiskt!

Två dagar kvar av den här extremt softa veckan nu. Har suttit hela dagen idag (förutom min enda lektion) och planerat upp ett dramatema som jag ska hålla i under vårterminen för åttorna. Så himla skönt att kunna sitta i lugn och ro och verkligen förbereda något riktigt ordentligt. Imorgon ska jag börja med de skriftliga omdömena och så ska jag försöka börja planera upp PRAO-besöken också.

På fredag blir det avskedsmiddag på T-Bone för en kollega (det är visserligen jäkligt trist att han ska sluta) och på lördag är det fest ut åt Ribban-hållet. Trevligt värre!

Jag måste bara posta hela texten till Bruises av Chairlift. Så bra! (Lyssna på denna underbara popbagatell här: Chairlift – Bruises)

(Hon:)
I tried to do handstands for you
I tried to do headstands for you
Everytime I fell on you, yeah, everytime I fell
I tried to do handstands for you
But everytime I fell for you
I'm permanently black and blue, permanently blue for you.

For you
So black and blue
For you

(Han:)
I grabbed some frozen strawberries so I could ice your bruising knees
But frozen things they all unfreeze and now I taste like.... 
All those frozen strawberries I used to chill your bruising knees, 
Hot July ain't good to me
I'm pink and black and blue for you.

(Hon:)
I got bruises on my knees for you
And grass stains on my knees for you
Got holes in my new jeans for you
Got pink and black and blue

For you
So black and blue
For you

Vin? Fin? Pin!

När blev det OK för en vanlig jäkla restaurang att ta 125 kr för ett glas vanligt jäkla vin? Hrumpf! säger jag bara.

Woohoo, helg i Stockholm bokad! Lille Kalle ska få besök från kusinerna på landet om tre veckor. Sweet!

Och efter detta ofattbart inspirerade inlägg är det nu dags att koja om man ska palla gå ut imorgon kväll också. Veckodag is the new helg!

Wzup

Oscar i natt. Har sett de flesta nominerade till bästa film och hoppas lite på The Artist eller Midnight in Paris. War Horse har jag bara hunnit se halva men den verkar mysigt Spielberg-sentimental. The Help var också bra.

Tillbaka till jobbet imorgon. Har bara 6 lektioner den här veckan mot typ 18 i vanliga fall. Good timez.

Lön imorgon! Har aldrig haft så lite pengar kvar innan lönen. Norges fel.

BB är så sjukt i år. Men ändå underhållande. Lite synd att Juliana åkte ut. Gillade henne.

Ovanligt oinspirerat blogginlägg idag men det är så jävla drygt att blogga via appen så man orkar inte sväva ut.

R+

Dagens visdomsord

Nöj dig inte.

Mer Norge

Nu har jag varit på små semestrar på tre helt olika norska platser bara det senaste dryga halvåret. Märkligt hur saker kan slumpa sig. Först var det en knapp vecka i Tromsö i juli för att Tobias jobbade och bodde där, sedan en kryssning till Oslo med det gamla vanliga folket, och nu är jag i Trysil några dagar för att hälsa på Linda och Allyson som jobbar och bor här över vintern och framåt våren. Som på alla andra ställen i Norge jag någonsin har varit på är det galet vackert. Snötäckta granar, kalfjäll och vida vidder. Vi körde en heldag i backen igår och det var riktigt kul. Man åker runt ett fjäll som är 1132 meter högt och där det finns nerfarter runt nästan hela berget. Översta halvan är kalfjäll och backarna längre ner går genom skogsterräng. Vädret var perfekt - någon minusgrad, strålande solsken hela dagen och nästan vindstilla (förutom uppe på toppen där det givetvis blåste ganska mycket). Innan dagen var slut hade jag lyckats ta mig ner i flera svarta pister, vilket jag aldrig kunde tro i förväg. Men eftersom jag så sällan åker skidor nuförtiden är jag tillräckligt ringrostig för att känna att de röda, och i vissa fall blåa beroende på hur de ser ut, är roligare att åka i. Det är skönt när man inte behöver tvärställa hela tiden utan kan glida nedför backen i ett relativt högt tempo men ändå ha full kontroll. Jag önskar att jag var duktigare på att åka. Någon gång får det bli Alperna, det är helt klart.

Ingen träningsvärk idag faktiskt, men det kommer kanske imorgon. Idag jobbar både L och A så jag har bara suttit hemma och läst. Tänker nu dra ut och utforska själva samhället Trysil som ligger längst ner i dalen, och ikväll blir det nog bara softande. Det är min sista kväll här - imorgon tar jag den sjukt dryga bussen tillbaka mot Malmö. Hade gärna stannat här ett par dagar till.

Vilket klassiskt, förutsägbart dagboksinlägg detta blev, inser jag nu. Oh well.

Big bus ride

13,5 timmar på en buss imorgon mot trysil. Har laddat med iPhone, 3DS och böcker. Upptäckte ikväll att jag kunde ladda hem 20 gratis NES-spel för att jag var en av dem betalade 2790 kr för konsolen.

Nu börjar imovanen kicka in. Next stop norway ! ;)

Anpassningskonst

Det händer inte jätteofta, men ibland är jag tillräckligt trött eller bara förvirrad för att ställa klockan när jag går och lägger mig. Så i morse vaknade jag 7.55 - förvisso skönt att vakna utsövd men ändå - 55 minuter senare än planerat. 15 minuter till jag skulle vara på jobbet och 25 till min första lektion. Jag hatar när det blir så, för som alla som känner mig vet älskar jag morgnar. Jag vill kunna sitta i lugn och ro och äta frukost och se på SVT:s morgonnyheter.

Lyckligtvis har jag en jäkligt effektiv stressgen någonstans i kroppen och efter en spartansk men ack så nödvändig frukost, en relativt hyfsad morgontoalett och en cykeltur i snö och halka stormade jag in i klassrummet endast tre minuter sen till första lektionen. Som tur är var det mentorstid så vi var ändå dubbel bemanning. Behöver inte påpeka att jag ska dubbelkolla ikväll innan jag blundar.

I ett antal år - ingen överdrift faktiskt, det handlar om säkert 10-15 år - har jag försökt få tag på The Patrician. Det är ett strategispel om handel på Nordsjön och Östersjön under hansatiden som jag och ett par kompisar spelade som besatta under något år i början av gymnasiet på en Amiga. Jag har aldrig själv haft en Amiga och varje gång jag under senare år försökt fixa en emulator har det alltid krånglat på något sätt. Idag lyckades jag äntligen och nu har jag spenderat de senaste timmarna med att göra tabeller över olika handelsvarors köp- och säljpriser i städerna runt tidigare nämnda hav. Det enda som är synd är att jag har fått tag i DOS-versionen vilken har musik som är gravt underlägsen jämfört med Amiga-versionen. Oh well. Lär nog bli en del tragglande ändå.

Tre dagar kvar på jobbet och sen sportlov! Sweet! Skidåkning och socialt beteende i Trysil står på schemat - ska bli utsökt trevligt.

Bring out the guns

OK, uttrycket "jag vet inte om jag ska skratta eller gråta" har aldrig varit så berättigat att använda som nu. Tjejer i 13-15-årsåldern som lägger ut bilder på bloggar och Facebook etc. där de putar så mycket med sina läppar så att de ser ut som Jokern i Batman. På allvar. Det ser 100 % för jävligt ut! Jag har stört mig på detta ganska länge men det börjar bli lite extremt nu. Hur kan någon, framför allt tjejerna själva, tycka att det ser snyggt ut? Och hur mycket kommer de att skämmas när de ser sina egna bilder om några år? Kommer de att skratta eller gråta? Jag kan verkligen ha förståelse för att man vill se snygg ut - överdrivet mycket smink, en timme med plattången, klä sig utmanande, framhäva brösten... allt det där fattar jag. Det ser också löjligt ut men jag fattar det. Men varför vill de lägga upp bilder på sig själva där de ser ut som ett offer för ett extremt misslyckat lip job?

Trouble in paradise

Jag tror min nymfogranne har fått problem i sitt förhållande. Det har stönats väldigt lite de senaste två veckorna - har bara hört något ynkligt försök - medan det snarare handlade om dagliga stunder av ÅÅH! ÅÅÅÅÅÅÅH!!! tidigare. Jag sörjer med grannen men gläds med mig själv och övriga grannar som just nu får vila sina öron.

Var och såg The Descendants på bio ikväll. Den var helt OK men till skillnad från mitt sällskap tyckte jag inte den var så mycket mer än ett välspelat drama som jag nog inte kommer att se om. Jag har nu sett sex av "bästa film"-filmerna inför Oscar:

The Descendants - välspelat sorgedrama/komedi med George Clooney
The Tree of Life - fantastiskt vacker men alltför udda film med Brad Pitt
The Artist - förvånansvärt engagerande och nytänkande svartvit stumfilm
The Help (Niceville) - fint sydstatsdrama om den amerikanska civil rights-rörelsen i början av 60-talet
Moneyball - Brad Pitt, Jonah Hill och Philip Seymour Hoffman lyfter denna klart godkända basebollfilm
Midnight in Paris - lekfull och vacker Woody Allen-komedi om tidsresor i Paris

Favoriterna hittills är The Artist och Midnight in Paris. De jag har kvar är War Horse, Hugo och Extremely Loud and Incredibly Close. Ser fram emot alla tre. Det blir en mycket intressant gala i slutet av februari!

Hur man förbrukar sin rätt att vara förälder

En mamma från Malmö tvingade sitt treåriga barn att röka och dricka öl samtidigt som hon och hennes vänner satt och skrattade åt ungen. Hennes kommentar på filmen (som hon smart nog gick med på att någon tog)? "Kommer det på Youtube, jag svär jag har ingen bebis."

Läs mer här.

Så sant som det är sagt, barnmisshandlande utvecklingsstörda motherfucker! Du har förbrukat din rätt att vara förälder, byatch! Du ska få rättspsykiatrisk tvångsvård - gärna med inslag av lobotomi - och ungen ska placeras i ett fosterhem. Personligen känner jag en viss svårighet att bibehålla min kompromisslösa pacifism inför ett så genuint ondskefullt beteende.

På tal om något helt annat; om allt går min väg får jag inom en månad reda på om jag blir fastanställd. Ett positivt besked kommer leda till en FEST HOS (INSERT MY NAME), the likes of which have never been seen.

Lär av New York

Huvudledare på DN.se 4 februari 2012 - Lär av New York

Jag kommer ihåg när jag var i New York med familjen 1994. Pappa och jag tog en kvällspromenad från vårt hotell som låg nära Central Park South, ner mot Times Square. Någonstans på Broadway (tror jag) stod en man med ett hopfällbart bord, tre muggar och en kula. Man skulle gissa vilken mugg kulan låg under. Folk satsade pengar och hade fel varje gång. Jag och pappa stod i utkanten och hade rätt varje gång men vi satsade inget. Godtrogna som vi var började vi vifta med våra sedlar och började spela. Jag har för mig att vi vann en gång och sedan tog vi pengarna och gick därifrån. När vi hade gått en bit insåg vi att en man följde oss. Vi började gå snabbare och han gjorde detsamma. Vi började springa och han började springa. Vi fick panik och hittade en öppen jourbutik där vi sprang in och gömde oss tills vi kände oss säkra. När vi till slut gick ut var vi inte förföljda längre, men vi kände oss inte längre säkra i stan.

16 år senare återvände jag till det stora äpplet med Tobias och den här gången besökte vi en del ställen där jag nog inte hade haft större anledning att känna mig helt säker år 1994, vi promenerade genom The Ramble i Central Park, vi tog tunnelbanan långt ut i Brooklyn och vi hängde runt Times Square sent på kvällen. Hela tiden kände jag mig trygg. Brottsligheten har minskat makalöst mycket i New York, speciellt i de mest utsatta områdena. I Malmö är knappt 40 % av befolkningen första eller andra generationens invandrare och det är oundvikligt att det skapas ilska när skottlossningar och mord allt som oftast handlar om uppgörelser mellan invandrargäng. Men se på New York! Det finns ju en och annan invandrare där... :) Och det är klart att det handlar om att alla människor måste känna sig trygga, behövda och inte bortglömda. Detta samtidigt som alla som gör rätt för sig ska känna att de blir belönade för det, både ekonomiskt och trygghetsmässigt.

I Debatt i SVT 2 februari kastades det pajer från alla håll och mot alla tänkbara mål. Det är polisens fel, politikernas, invandrarnas, de rasistiska svenskarnas, "samhällets"... och det blev givetvis knappast konstruktivt. Det kanske är dags att inse att vi inte riktigt vet hur vi ska kunna börja lösa Malmös problem och istället se västerut?

Angående våldet

Var och en som på allvar försöker döda en annan människa - oavsett om man lyckas eller inte - har enligt mig förbrukat sina rättigheter på alla sätt. Om det kan ställas utom allt tvivel att en person har utfört ett mord eller mordförsök, bör personen enligt all rimlighet berövas sina friheter och rättigheter och avlägsnas från vårt fria samhälle i resten av sitt liv. Det spelar ingen jävla roll hur mycket hämndbegär som ligger bakom eller vad man själv har blivit utsatt för. Om man efter moget övervägande (ett begrepp som, får man anta, inte finns med i en sådan persons vokabulär) har beslutat sig för att ta en annan persons liv ska man inte ha en andra chans någonsin.

Clas Ohlson sover på jobbet

Idag har jag lärt mig att man aldrig ska tro att man ska få hjälp i Info-disken på Clas Ohlson på Triangeln här i Malmö. Jag stod och väntade i säkert 10 minuter (och den var inte obemannad egentligen, för jag såg att det var en som stod där och pratade med kunder när jag kom in i affären) men ingen kom. Till slut la jag en lapp  på disken med det ungefärliga budskapet att servicen var kass och att de nu hade förlorat en kund.

Därefter fick jag gå till kassan för att fråga där istället. Personen i kassan hänvisade mig till fel avdelning och därför fick jag leta upp en annan medarbetare i butiken. Denna person var i sin tur inte säker men lyckades nästan få in sin gissning på var produkten jag var ute efter kunde hittas.

Vet inte, jag är bara på rätt dåligt humör idag.

Stampa

Mitt liv står verkligen helt still just nu. Tränar inte, träffar nästan inget nytt folk, upptäcker inga nya ställen. Och allt är helt mitt fel. Jag bara orkar inte göra något åt det. Jag har det bra som jag har det men jag skulle verkligen vilja känna att något händer. Orkar knappt ens tänka tanken att göra nåt åt det heller.

Skyrim planking

Haha, jag dödade en kille på en häst och då började han planka ovanpå hästen. Jag snodde hästen och då fortsatte han planka mitt i luften.

Okej

Jag ska bara hålla tyst. Det fanns en app.

(men den måste vara ny)

:)

Ett första steg

Jaha, så var äntligen väggarna målade. Det blev jättebra och det är den glada nyheten. Pappa har gjort ett kanonjobb! Det jag fortfarande inte är nöjd med är stylingen. Jag behöver nya gardiner. De jag har nu är bara några månader gamla men de passar inte alls in. Så nu vill jag ha limefärgade, helt enfärgade längder. Och så en stor, snygg tavla med abstrakt motiv och även där lime som grundfärg. Mm, och så lite nya soffkuddar. Sen blir det riktigt fint. Just nu ser det ut som om någon som desperat försöker ha det fint men inte riktigt lyckas bor här. Vilket är ganska spot on. Oh well. Nån gång blir det nog bra. Nu är väggarna fina iaf. Nu schlafen. Lång dag imorgon. Och snälla Blogger, fixa en app för satan. Hur svårt är det?

Saxat

Från en gammal (OK, allt är relativt) dagbok som jag hittade när jag fick torka upp allt vatten i en låda i klädkammaren som av okänd anledning hade trillat ut och fyllts av vatten:

"Världen är en drömsk plats fylld av dolda rum"

"... jag kan röra vid henne men jag kan inte komma åt henne /.../ Allt är alltså som det ska."

"Nuet är en fantastisk sak när det är precis som det ska vara."

Det smärtar att dyka ner i det förflutna men det ger mig också perspektiv och säkert också en del styrka. En dag som idag, när förmiddagssolen flödar in i vardagsrummet, klarar jag det mesta.