Polisen är mig på spåren nu. Jag känner det.
Igår natt skjutsade jag Fredde genom gamla stan efter att vi hade varit på Klaffbron (aldrig hört talas om stället förut, btw, men det var under alla omständigheter intressant och otippat) och vid Gustav blev vi stoppade. "Ni får inte rama och ni har dessutom ingen belysning. Hur gamla är ni? Ni kan få böter för det här." och lite sånt. Med svansen mellan benen (i några sekunder, åtminstone) lommade vi till McD och tog en cheese innan färden återupptogs.
Och ikväll vid 22.45 ringer det på min porttelefon. Jag har ingen möjlighet att se eller höra vem som vill in, så jag öppnar enbart om jag vet att jag väntar besök. Följaktligen öppnade jag icke, men min Nicke Nyfiken drog mig till sovrumsfönstret så att jag skulle kunna få en skymt av personen nere på gatan. Vad får jag se på trottoaren om inte en polisbil? Många märkliga tankar hann fara genom huvudet, men den mest framträdande var förmodligen "Oh nooooez! Nu ska jag bli anhållen för min allvarliga förseelse igår natt!"
(Det visade sig sedan, efter lite smyglyssnande i trappuppgången, att poliserna i fråga bara behövde komma in i huset för att något hade hänt i någon av de andra lägenheterna. Men det förringar nästan inte alls det faktum att mitt liv inte blir mer spännande än så här.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar