Gud, så vackert. Hur kan jag lyssna på Björks skivor "Post" och "Homogenic", Röyksopps "Melody A.M.", Radioheads "Kid A", Adiemus "Songs of Sanctuary", Angelo Badalamentis olika Twin Peaks- och Mulholland Drive-soundtracks, Mike Oldfields "The Voyager", Junior Boys alla skivor, Vangelis, Khonnor... och bara dissa Sigur Rós? Det är fanimej ofattbart och nästan oförlåtligt. För jag har verkligen dissat dem, inte missat. Har hela tiden fått för mig att det inte är något för mig.
Men samtidigt är det fullkomligt underbart att upptäcka dem nu när de redan har gjort så mycket som är så bra. Det var förmodligen i samband med Jónsis fantastiska popsång "Go Do" som kom ganska nyligen, och hans albumsamarbete med Alex, som jag beslöt att ge Sigur Rós en extra chans.
Och så hör jag den himmelskt vackra hymnen "Starálfur"... det är så nära en väckelsepsalm man kommer utan att vara kristen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar