Nu har jag varit på små semestrar på tre helt olika norska platser bara det senaste dryga halvåret. Märkligt hur saker kan slumpa sig. Först var det en knapp vecka i Tromsö i juli för att Tobias jobbade och bodde där, sedan en kryssning till Oslo med det gamla vanliga folket, och nu är jag i Trysil några dagar för att hälsa på Linda och Allyson som jobbar och bor här över vintern och framåt våren. Som på alla andra ställen i Norge jag någonsin har varit på är det galet vackert. Snötäckta granar, kalfjäll och vida vidder. Vi körde en heldag i backen igår och det var riktigt kul. Man åker runt ett fjäll som är 1132 meter högt och där det finns nerfarter runt nästan hela berget. Översta halvan är kalfjäll och backarna längre ner går genom skogsterräng. Vädret var perfekt - någon minusgrad, strålande solsken hela dagen och nästan vindstilla (förutom uppe på toppen där det givetvis blåste ganska mycket). Innan dagen var slut hade jag lyckats ta mig ner i flera svarta pister, vilket jag aldrig kunde tro i förväg. Men eftersom jag så sällan åker skidor nuförtiden är jag tillräckligt ringrostig för att känna att de röda, och i vissa fall blåa beroende på hur de ser ut, är roligare att åka i. Det är skönt när man inte behöver tvärställa hela tiden utan kan glida nedför backen i ett relativt högt tempo men ändå ha full kontroll. Jag önskar att jag var duktigare på att åka. Någon gång får det bli Alperna, det är helt klart.
Ingen träningsvärk idag faktiskt, men det kommer kanske imorgon. Idag jobbar både L och A så jag har bara suttit hemma och läst. Tänker nu dra ut och utforska själva samhället Trysil som ligger längst ner i dalen, och ikväll blir det nog bara softande. Det är min sista kväll här - imorgon tar jag den sjukt dryga bussen tillbaka mot Malmö. Hade gärna stannat här ett par dagar till.
Vilket klassiskt, förutsägbart dagboksinlägg detta blev, inser jag nu. Oh well.
onsdag 22 februari 2012
lördag 18 februari 2012
Big bus ride
13,5 timmar på en buss imorgon mot trysil. Har laddat med iPhone, 3DS och böcker. Upptäckte ikväll att jag kunde ladda hem 20 gratis NES-spel för att jag var en av dem betalade 2790 kr för konsolen.
Nu börjar imovanen kicka in. Next stop norway ! ;)
Nu börjar imovanen kicka in. Next stop norway ! ;)
tisdag 14 februari 2012
Anpassningskonst
Det händer inte jätteofta, men ibland är jag tillräckligt trött eller bara förvirrad för att ställa klockan när jag går och lägger mig. Så i morse vaknade jag 7.55 - förvisso skönt att vakna utsövd men ändå - 55 minuter senare än planerat. 15 minuter till jag skulle vara på jobbet och 25 till min första lektion. Jag hatar när det blir så, för som alla som känner mig vet älskar jag morgnar. Jag vill kunna sitta i lugn och ro och äta frukost och se på SVT:s morgonnyheter.
Lyckligtvis har jag en jäkligt effektiv stressgen någonstans i kroppen och efter en spartansk men ack så nödvändig frukost, en relativt hyfsad morgontoalett och en cykeltur i snö och halka stormade jag in i klassrummet endast tre minuter sen till första lektionen. Som tur är var det mentorstid så vi var ändå dubbel bemanning. Behöver inte påpeka att jag ska dubbelkolla ikväll innan jag blundar.
I ett antal år - ingen överdrift faktiskt, det handlar om säkert 10-15 år - har jag försökt få tag på The Patrician. Det är ett strategispel om handel på Nordsjön och Östersjön under hansatiden som jag och ett par kompisar spelade som besatta under något år i början av gymnasiet på en Amiga. Jag har aldrig själv haft en Amiga och varje gång jag under senare år försökt fixa en emulator har det alltid krånglat på något sätt. Idag lyckades jag äntligen och nu har jag spenderat de senaste timmarna med att göra tabeller över olika handelsvarors köp- och säljpriser i städerna runt tidigare nämnda hav. Det enda som är synd är att jag har fått tag i DOS-versionen vilken har musik som är gravt underlägsen jämfört med Amiga-versionen. Oh well. Lär nog bli en del tragglande ändå.
Tre dagar kvar på jobbet och sen sportlov! Sweet! Skidåkning och socialt beteende i Trysil står på schemat - ska bli utsökt trevligt.
Lyckligtvis har jag en jäkligt effektiv stressgen någonstans i kroppen och efter en spartansk men ack så nödvändig frukost, en relativt hyfsad morgontoalett och en cykeltur i snö och halka stormade jag in i klassrummet endast tre minuter sen till första lektionen. Som tur är var det mentorstid så vi var ändå dubbel bemanning. Behöver inte påpeka att jag ska dubbelkolla ikväll innan jag blundar.
I ett antal år - ingen överdrift faktiskt, det handlar om säkert 10-15 år - har jag försökt få tag på The Patrician. Det är ett strategispel om handel på Nordsjön och Östersjön under hansatiden som jag och ett par kompisar spelade som besatta under något år i början av gymnasiet på en Amiga. Jag har aldrig själv haft en Amiga och varje gång jag under senare år försökt fixa en emulator har det alltid krånglat på något sätt. Idag lyckades jag äntligen och nu har jag spenderat de senaste timmarna med att göra tabeller över olika handelsvarors köp- och säljpriser i städerna runt tidigare nämnda hav. Det enda som är synd är att jag har fått tag i DOS-versionen vilken har musik som är gravt underlägsen jämfört med Amiga-versionen. Oh well. Lär nog bli en del tragglande ändå.
Tre dagar kvar på jobbet och sen sportlov! Sweet! Skidåkning och socialt beteende i Trysil står på schemat - ska bli utsökt trevligt.
torsdag 9 februari 2012
Bring out the guns
OK, uttrycket "jag vet inte om jag ska skratta eller gråta" har aldrig varit så berättigat att använda som nu. Tjejer i 13-15-årsåldern som lägger ut bilder på bloggar och Facebook etc. där de putar så mycket med sina läppar så att de ser ut som Jokern i Batman. På allvar. Det ser 100 % för jävligt ut! Jag har stört mig på detta ganska länge men det börjar bli lite extremt nu. Hur kan någon, framför allt tjejerna själva, tycka att det ser snyggt ut? Och hur mycket kommer de att skämmas när de ser sina egna bilder om några år? Kommer de att skratta eller gråta? Jag kan verkligen ha förståelse för att man vill se snygg ut - överdrivet mycket smink, en timme med plattången, klä sig utmanande, framhäva brösten... allt det där fattar jag. Det ser också löjligt ut men jag fattar det. Men varför vill de lägga upp bilder på sig själva där de ser ut som ett offer för ett extremt misslyckat lip job?
onsdag 8 februari 2012
Trouble in paradise
Jag tror min nymfogranne har fått problem i sitt förhållande. Det har stönats väldigt lite de senaste två veckorna - har bara hört något ynkligt försök - medan det snarare handlade om dagliga stunder av ÅÅH! ÅÅÅÅÅÅÅH!!! tidigare. Jag sörjer med grannen men gläds med mig själv och övriga grannar som just nu får vila sina öron.
Var och såg The Descendants på bio ikväll. Den var helt OK men till skillnad från mitt sällskap tyckte jag inte den var så mycket mer än ett välspelat drama som jag nog inte kommer att se om. Jag har nu sett sex av "bästa film"-filmerna inför Oscar:
The Descendants - välspelat sorgedrama/komedi med George Clooney
The Tree of Life - fantastiskt vacker men alltför udda film med Brad Pitt
The Artist - förvånansvärt engagerande och nytänkande svartvit stumfilm
The Help (Niceville) - fint sydstatsdrama om den amerikanska civil rights-rörelsen i början av 60-talet
Moneyball - Brad Pitt, Jonah Hill och Philip Seymour Hoffman lyfter denna klart godkända basebollfilm
Midnight in Paris - lekfull och vacker Woody Allen-komedi om tidsresor i Paris
Favoriterna hittills är The Artist och Midnight in Paris. De jag har kvar är War Horse, Hugo och Extremely Loud and Incredibly Close. Ser fram emot alla tre. Det blir en mycket intressant gala i slutet av februari!
Var och såg The Descendants på bio ikväll. Den var helt OK men till skillnad från mitt sällskap tyckte jag inte den var så mycket mer än ett välspelat drama som jag nog inte kommer att se om. Jag har nu sett sex av "bästa film"-filmerna inför Oscar:
The Descendants - välspelat sorgedrama/komedi med George Clooney
The Tree of Life - fantastiskt vacker men alltför udda film med Brad Pitt
The Artist - förvånansvärt engagerande och nytänkande svartvit stumfilm
The Help (Niceville) - fint sydstatsdrama om den amerikanska civil rights-rörelsen i början av 60-talet
Moneyball - Brad Pitt, Jonah Hill och Philip Seymour Hoffman lyfter denna klart godkända basebollfilm
Midnight in Paris - lekfull och vacker Woody Allen-komedi om tidsresor i Paris
Favoriterna hittills är The Artist och Midnight in Paris. De jag har kvar är War Horse, Hugo och Extremely Loud and Incredibly Close. Ser fram emot alla tre. Det blir en mycket intressant gala i slutet av februari!
måndag 6 februari 2012
Hur man förbrukar sin rätt att vara förälder
En mamma från Malmö tvingade sitt treåriga barn att röka och dricka öl samtidigt som hon och hennes vänner satt och skrattade åt ungen. Hennes kommentar på filmen (som hon smart nog gick med på att någon tog)? "Kommer det på Youtube, jag svär jag har ingen bebis."
Läs mer här.
Så sant som det är sagt, barnmisshandlande utvecklingsstörda motherfucker! Du har förbrukat din rätt att vara förälder, byatch! Du ska få rättspsykiatrisk tvångsvård - gärna med inslag av lobotomi - och ungen ska placeras i ett fosterhem. Personligen känner jag en viss svårighet att bibehålla min kompromisslösa pacifism inför ett så genuint ondskefullt beteende.
På tal om något helt annat; om allt går min väg får jag inom en månad reda på om jag blir fastanställd. Ett positivt besked kommer leda till en FEST HOS (INSERT MY NAME), the likes of which have never been seen.
Läs mer här.
Så sant som det är sagt, barnmisshandlande utvecklingsstörda motherfucker! Du har förbrukat din rätt att vara förälder, byatch! Du ska få rättspsykiatrisk tvångsvård - gärna med inslag av lobotomi - och ungen ska placeras i ett fosterhem. Personligen känner jag en viss svårighet att bibehålla min kompromisslösa pacifism inför ett så genuint ondskefullt beteende.
På tal om något helt annat; om allt går min väg får jag inom en månad reda på om jag blir fastanställd. Ett positivt besked kommer leda till en FEST HOS (INSERT MY NAME), the likes of which have never been seen.
lördag 4 februari 2012
Lär av New York
Huvudledare på DN.se 4 februari 2012 - Lär av New York
Jag kommer ihåg när jag var i New York med familjen 1994. Pappa och jag tog en kvällspromenad från vårt hotell som låg nära Central Park South, ner mot Times Square. Någonstans på Broadway (tror jag) stod en man med ett hopfällbart bord, tre muggar och en kula. Man skulle gissa vilken mugg kulan låg under. Folk satsade pengar och hade fel varje gång. Jag och pappa stod i utkanten och hade rätt varje gång men vi satsade inget. Godtrogna som vi var började vi vifta med våra sedlar och började spela. Jag har för mig att vi vann en gång och sedan tog vi pengarna och gick därifrån. När vi hade gått en bit insåg vi att en man följde oss. Vi började gå snabbare och han gjorde detsamma. Vi började springa och han började springa. Vi fick panik och hittade en öppen jourbutik där vi sprang in och gömde oss tills vi kände oss säkra. När vi till slut gick ut var vi inte förföljda längre, men vi kände oss inte längre säkra i stan.
16 år senare återvände jag till det stora äpplet med Tobias och den här gången besökte vi en del ställen där jag nog inte hade haft större anledning att känna mig helt säker år 1994, vi promenerade genom The Ramble i Central Park, vi tog tunnelbanan långt ut i Brooklyn och vi hängde runt Times Square sent på kvällen. Hela tiden kände jag mig trygg. Brottsligheten har minskat makalöst mycket i New York, speciellt i de mest utsatta områdena. I Malmö är knappt 40 % av befolkningen första eller andra generationens invandrare och det är oundvikligt att det skapas ilska när skottlossningar och mord allt som oftast handlar om uppgörelser mellan invandrargäng. Men se på New York! Det finns ju en och annan invandrare där... :) Och det är klart att det handlar om att alla människor måste känna sig trygga, behövda och inte bortglömda. Detta samtidigt som alla som gör rätt för sig ska känna att de blir belönade för det, både ekonomiskt och trygghetsmässigt.
I Debatt i SVT 2 februari kastades det pajer från alla håll och mot alla tänkbara mål. Det är polisens fel, politikernas, invandrarnas, de rasistiska svenskarnas, "samhällets"... och det blev givetvis knappast konstruktivt. Det kanske är dags att inse att vi inte riktigt vet hur vi ska kunna börja lösa Malmös problem och istället se västerut?
Jag kommer ihåg när jag var i New York med familjen 1994. Pappa och jag tog en kvällspromenad från vårt hotell som låg nära Central Park South, ner mot Times Square. Någonstans på Broadway (tror jag) stod en man med ett hopfällbart bord, tre muggar och en kula. Man skulle gissa vilken mugg kulan låg under. Folk satsade pengar och hade fel varje gång. Jag och pappa stod i utkanten och hade rätt varje gång men vi satsade inget. Godtrogna som vi var började vi vifta med våra sedlar och började spela. Jag har för mig att vi vann en gång och sedan tog vi pengarna och gick därifrån. När vi hade gått en bit insåg vi att en man följde oss. Vi började gå snabbare och han gjorde detsamma. Vi började springa och han började springa. Vi fick panik och hittade en öppen jourbutik där vi sprang in och gömde oss tills vi kände oss säkra. När vi till slut gick ut var vi inte förföljda längre, men vi kände oss inte längre säkra i stan.
16 år senare återvände jag till det stora äpplet med Tobias och den här gången besökte vi en del ställen där jag nog inte hade haft större anledning att känna mig helt säker år 1994, vi promenerade genom The Ramble i Central Park, vi tog tunnelbanan långt ut i Brooklyn och vi hängde runt Times Square sent på kvällen. Hela tiden kände jag mig trygg. Brottsligheten har minskat makalöst mycket i New York, speciellt i de mest utsatta områdena. I Malmö är knappt 40 % av befolkningen första eller andra generationens invandrare och det är oundvikligt att det skapas ilska när skottlossningar och mord allt som oftast handlar om uppgörelser mellan invandrargäng. Men se på New York! Det finns ju en och annan invandrare där... :) Och det är klart att det handlar om att alla människor måste känna sig trygga, behövda och inte bortglömda. Detta samtidigt som alla som gör rätt för sig ska känna att de blir belönade för det, både ekonomiskt och trygghetsmässigt.
I Debatt i SVT 2 februari kastades det pajer från alla håll och mot alla tänkbara mål. Det är polisens fel, politikernas, invandrarnas, de rasistiska svenskarnas, "samhällets"... och det blev givetvis knappast konstruktivt. Det kanske är dags att inse att vi inte riktigt vet hur vi ska kunna börja lösa Malmös problem och istället se västerut?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)