Det bara sköljde över mig. Ungefär som det brukar vara. Det är dags nu - för Twin Peaks. Dags att varsamt plöja igenom serien för sjätte gången. Som förberedelse har jag idag sett på timmar av extramaterial och Youtube-intervjuer etc. Det är nu efter midnatt, alla lampor är släckta, människor sover och musiken som strömmar ut ur högtalarna kommer direkt från de djupaste skogarna i the north west. "Tänk dig att det är natt. Mörk skog. Vinden susar i grantopparna." Ungefär så sa David Lynch till Angelo Badalamenti när de började jobba på soundtracket till pilotavsnittet. Några få tangenter på elpianot skapade en hotfull, mörk, sorgsen stämning. "Bakom ett träd ser vi en flicka. Hon går mot kameran. Bygg upp, bygg upp... Nu försvinner hon in i skogen igen." Och där var Laura's Theme skapat. Ett mästerverk, precis som resten av Twin Peaks-musiken. När James och Donna sitter på The Roadhouse en sen kväll och Julee Cruises spröda röst är förgrund till de svävande, drömska, sorgliga tonerna i The World Spins börjar plötsligt Donna gråta och försiktigt mima. "Love, don't go away, come back this way, come back and stay forever." Det är så otroligt vackert. Två unga människor som desperat försöker hålla fast vid varandra när den enda värld de känt till håller på att rasa samman. Det är samma blickar som Donna förtvivlat ger James när han sjunger Just you och Maddy håller på att slå in en kil mellan dem. I mörkret där utanför ruvar den yttersta ondskan och väntar på att skörda sitt nästa offer. "The evil in these woods", som Harry kallar den.
Det finns helt enkelt inget som är som Twin Peaks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar