Från öster
En kaotisk undergivelse och
DU, du är bara där och
den du är... och ingen kunde
ha vetat men där solen
darrande förbereder sin ankomst,
där var du.
Var de bara en lockande slöja,
ditbringad av mystisk förvirring
eller gäckande krafter, de
ögon som gjorde alla andra
språk oväsentliga? Eller stod
du där, just då, i det ögonblick
då världen försvann?
Du log mot mig.
Jag log mot dig och... vem vet
vad som egentligen hände
sedan... Din uppenbarelse
svepte olidligt fort förbi
ytterligare några gånger och
ja, visst var du i
sällskap med solen,
för varför blev det
annars så varmt varje gång?
Och sedan... sedan reste
jag mig och gick.
Du hann ikapp mig, påminde
mig om din existens, och
om min...
Och utanför fanns
bara ett
mulet uppvaknande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar