Reflektion kolon
Jag har tänkt på en grej ganska länge nu. Det är väldigt nördigt men det beror förmodligen på att jag är en gargantuansk nörd.
I TV-spel (och säkert dåliga filmer också för den delen) ska man ofta bekämpa monster. De är ofta någon form av förvanskning av verkliga varelser - exempelvis zombier, vampyrer eller varulvar. För att inte tala om en uppsjö bossar, den ena mindre fantasifull än den andra. Och alla (OK, inte alla) har en sak gemensamt: När de presenteras för spelaren/åskådaren ställer de sig upp på bakbenen - om de inte är tvåbenta redan från början - sträcker bak sina armar som Birger i Stefan och Krister (lite pinsamt att jag kom ihåg hans namn) och avger någon form av avgrundsvrål. Detta ska inge respekt och få spelaren att bli rädd och fatta att "nu jävlar är det allvar, bitch, you're going down, jag är mer pissed än jag har varit i hela mitt monsterliv, let's get it ON!!!!".
Min enkla fråga är: VARFÖR? Varför gör nästan alla spelmonster likadant? Senast såg jag det i demot till det nya Castlevania men det finns hur många exempel som helst. Jag måste tyvärr tillstå att även i den i övrigt så mästerliga Ringen-trilogin finns det orker som presenteras på detta sätt.
Och varför har jag då problem med det? För att det ser så jävla B ut! Så fort jag ser detta i ett spel eller en film tänker jag: "Jaha, där rök den sista förhoppningen om att detta är en högklassig produktion." Jag ser de insnöade film- och spelskaparna som bara måste hitta ett sätt att få ut all sin enorma manlighet för att visa att det här minsann inte är något för barn. Tyvärr får det nog motsatt effekt, för hur ska spel och filmer med monster i kunna accepteras på allvar av vuxenvärlden när det bara dryper av trista stereotyper av dem? För det här är ju bara ett exempel i mängden.
Jag har nu lagt ner en kvart av mitt liv på att spy galla över något som absolut ingen annan bryr sig om. Ingen ska komma och säga att jag inte förstår vad bloggandets kärna är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar