And his name is...

Det här inlägget tillägnas helt och hållet min kanske käraste ägodel sen väldigt många år tillbaka. Jag fick en gosehund av någon som doppresent och den blev snabbt min älskling. Efter något år började den givetvis bli ganska sliten och pappa försökte elda upp den och i stället skaffa en ny, fräschare hund. Jag tog emot den nya brackan men vägrade gå med på att min "riktiga" hund skulle brännas.

Så jag fick behålla honom. Och här är han nu, galet många år senare, i förvånansvärt bra skick. Båda ögonen är exempelvis fortfarande kvar, vilket är ett smärre mirakel med tanke på de otaliga gånger jag hivade in honom i väggen i mitt pojkrum.

Här är han i alla fall - min trygghet. Han sviker mig aldrig. Han ligger mest på golvet men ibland lyxar vi till det och då får han uppgraderas till själva sängen.

Och så var det då hans namn. Inte många känner till att jag vid (ungefär) 12-13 års ålder bestämde att kalla hunden... Sigvald!