En dag som idag, och kanske ännu mer en dag som igår, känns det helt hundra procent säkert att jag måste börja något nytt snart. Jag känner mig inte speciellt motiverad på jobbet - det enda som gör att jag trivs är att jag gillar ungarna så himla mycket - och även i övrigt står det mesta och stampar. Det finns också massor med saker som är bra, men det jag vill komma fram till är att jag inte kan vara kvar här, i samma stad, på samma jobb, i samma lägenhet, år ut och år in. Det känns inte som att jag är på väg någonstans. Egentligen borde jag väl inte mesa och bara flytta till en ny stad och ta ett annat lärarjobb. Jag borde resa jorden runt, prova en massa annat. Men det kommer förmodligen inte att hända, för det skulle jag aldrig ha råd med. Om jag av någon anledning helt plötsligt skulle få tillgång till, säg, en miljon... då är det inte omöjligt att jag faktiskt skulle bara dra iväg. Men då skulle jag nog inte jobba - jag skulle se världen helt enkelt. Åka till Irland, Island, Japan, Ryssland, Nya Zeeland, Australien, Rio...
Vem vet vad som händer. Och det är en del av problemet - jag vet inte ens själv vad som händer eller vad som kommer att hända. Jag säger jämt att jag inte vill leva i en utstuderat planerad och inrutad vardag men det kanske är mest för att jag vill slippa ta ansvar. Egentligen har jag nog ett ganska stort behov av att se vägen framför mig. Och så mycket dimma som det är just nu har det nog aldrig varit tidigare. Vad gör man då åt det? Klättrar upp på närmaste bergstopp och ser sig omkring, kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar