Jag läser, som jag säkert tidigare skrivit någon rad om, för närvarande Maria Gripes skuggsvit på fyra ganska tjocka böcker. Väldigt bra böcker. Då och då stöter man på underbara citat. Saker man ofta har funderat på själv men aldrig haft och aldrig kommer att ha förmåga att få ner i ord. Här är ett, hämtat från den tredje boken vid namn Skuggornas barn:
Hon nickade tyst. Så drog hon ett djupt andetag och såg sig omkring i landskapet.
- Vad här är vackert.
- Ja, är det inte underbart?
- Men det är besynnerligt med skönheten. Den väcker en sådan längtan i en. Tycker du inte?
- Längtan efter vad menar du?
- Det vet jag inte. Efter fullkomligare sinnen kanske... Det är som om jag själv inte räckte till för all denna skönhet. Jag känner att jag hela tiden går miste om något.
Hon såg på mig nästan med förtvivlan i blicken.
Jag förstod hur hon menade och erinrade mig ett citat:
Ack när så mycket skönt i varje åder av skapelsen och livet sig förråder, hur skön då måste själva källan vara, den evigt klara!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar