I morse gick solen aldrig upp
Tunga skyar hängde över höghusen
och över kullarna som skjuter upp ur havet
Det är en grå dag med lätta regndroppar
som träffar mitt huvud och mina händer
där jag står i tystnad nere vid havet
Står och ser de uppgivna vågorna
stilla rulla in mot stenarna
och skapa lugnande, brusande ljud
Jag är blå men jag älskar havet
Senare strosar jag över ett torg
medan regnet smattrar mot mitt svarta paraply
Den gotiska domkyrkans mäktiga klockor
klämtar ovanför mig
och jag fångas av denna makalösa scen
Förstår att denna stunden varar för evigt
men ändå aldrig kommer tillbaka
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar