Natten sänker sig stilla och hotfullt
och jag är ensam i det täta mörkret
Andra kan trygga slå sig till ro
i rum som är fyllda av värme och ljus
Men jag måste bort, bort från den farliga dimma
som tvivel och okunnighet om sig själv bär med sig
Jag går ut i den gåtfulla skogen
som kanske kan ge mig insikt
Jag går med beslutsamhet in bland träden
på väg mot ett mål jag själv ej känner till
Till en början fylld av en visshet
om att jag på frågor ska finna svar
Men ju längre in jag kommer i det okända
desto mer fasansfull ter sig min väg
Jag saktar ner mina steg mer och mer
och hör vinden susa i granarnas toppar
Där jag går, ensam i den mörkaste av skogar
på väg mot ett okänt mål
Vet jag helt plötsligt att jag inte är ensam
Det finns något härute som jag ej kan förstå
Fylld av växande fruktan förstår jag nu sakta
att jag aldrig borde lämnat mitt vanliga liv
Här kan jag få frågor besvarade
men bara de som jag aldrig borde ställt
Mitt i natten blir jag stående i en stor glänta
och kan för första gången se stjärnorna igen
Jag börjar få svar på skogens stora gåta
men det stannar hos mig för alltid
Jag sjunker ner på marken och lägger mig på rygg
och träden Vet, de ser ner på mig nu
Där jag en sista gång grubblar på mitt livs frågor
och sluter mina ögon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar