du kommer på dig själv med att
rynka på ögonbrynen och pressa ihop
ögonen till en smal strimma du undrar
varför och du vet nog varför det är
för att det är det enda du kan göra förutom
att se dig själv sitta i tomma tysta
salar där du nästan är lika viktig
som du är nu
och det skär rakt in i din
kropp en smutsig glasskärva som lämnar
öppna sår men de läks så småningom det är
i ditt inre som smutsen stannar kvar kanske
till den dag då ett visset hjärta inte
längre finner anledning att slå
bakom strimman känner du ingen flod som
dämms upp och kan brista men den finns där och
det vet du för ibland finner ditt döda
hav sitt utlopp kanske är det nödvändigt men
om ingen hör trädet falla har det då
fallit alls ja det har det men till ingen
nytta
någon gång vidgas strimmorna till två
ögon och då ser du några palmer på stranden
till en klar kall sjö och tänk att du
tror dig nå nästan ända fram dit någon
gång men du blinkar och ser ökensanden blåsa
bort din hägring du måste dricka men
vattnet är ju sand det är bara sand
den fastnar i rynkorna du vet det men
vad ska du göra när det snart tar slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar