Mörkret kommer krypande
och tar långsamt över
Men inga stjärnor visar sig
Har inte sett några på länge
och lär nog aldrig mer se några...
Släpar mina fötter över golvet
Skriker, men inte ett ljud hörs
Sjunker in i den där dimman som är så bekant nu
Åttio år av något som nu känns som gränslös lycka
Men närmar mig nu kanten av klippan
Och ute i luften svävar hon
Ropar på mig varje sekund av varje dag
Där hon är tar dimman slut
Är det långt dit?
Önskar jag kunde veta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar